Tuesday, 23 January 2018

How I've changed in my foundation, over the last two years

"May we all have our hopes, our will to try
If we don't, we might as well lay down and die"...
-ABBA

I think maybe I did that... Maybe I died.

Until I was 25, I lived like people expected me to live, more or less. Of course I was always unusual, no way to escape that, but in the large picture, I followed people's expectations.

Then at the age of 26, when I was in university, on my way to becoming an engineer, have a good job, get an intelligent husband and have a house, a car and 2 intelligent children, I suddenly fell out of the bubble and my world came tumbling down... I realized that this rich world that I'd been living in (Sweden) was an exception, both in the world right now and in time, and that it was possible only because it was living on the expense of others, both of the poor world today and of the whole world in future. And it hit me that I was not ok with this!! Not at all!...

I cried. I suffered immensely just going into a supermarket, and realizing how much exploitation of nature and poor people there was behind almost everything that was sold there, to us rich people. The evil behind it all was crushing me.

I thought I would die, but then I found my salvation in escaping the bubble, and in putting all of myself - all my powers, all my talents, all my time - into fighting for good, fighting the evil. At 27, I went to Africa, and I started working with a biogas project. It was meant to empower the poor and save nature, all at once. It's how I survived, but not only that: I felt more alive than I ever had before! Finally doing things that nobody had ever recommended or expected of me, I felt alive for the first time...

That's 12 years ago now. In that time, I've had two children in Sweden, with my Kenyan husband, and I felt I had to take a little break from saving the world outside, so that I could save my own family... The husband had so many problems, and bringing up children takes a lot of one's time and attention.

But then something else happened. The Green Party, which I had been a member of for 18 years, got into government and started doing everything wrong. Taking massive steps in the wrong direction, and calling it small steps in the right direction... It shocked me! And in the aftermath of that shock, I realized, among other things, that for 20 years, I had been paying extra for organic food, because the other food was destroying the planet and to me it was obvious that if it destroys our planet, we stop it... but it had come to nothing, because the others never followed! I was ok with being the first, I was ok with pulling a bit extra, but after TWENTY YEARS, organic food was still less that 10%... The others were still enjoying the money they saved by buying food on nature's expense, on other people's expense.

And my country closed its borders to refugees in the biggest refugee movement this world has ever seen... With the Green Party voting for it! Not even those 7% were with me!!...

Somehow, I think I died. I stopped breathing for a while. I felt that I had misunderstood everything... I had been trying to save the world, because I thought it was important to reduce suffering... but the world never wanted to be saved! It was fine, the way it was! I was the only one who minded, and that was my problem!... Even those refugees, they never cared for anybody else! They wanted us to save them, yeah, but had they grown up safe, they would have also closed the borders! Even those poor people, had they grown up rich, and I poor, they wouldn't have cared for me!... So why should I care for them?...


Nature is nature. It's cruel, and it's beautiful. Death is ever present. The majority of all living creatures on Earth die very young. Only some very few of them reach the age where it's even possible for them to have offspring. In Sweden, this is no longer true for humans... Most of them now live to old age, but that's an exception. One way or another, that will change again, back to the natural way.

Humans were never made for a life without suffering. Without grief. Without death ever present. I don't think it's good for us!...

12 years ago, I came to Africa for the first time, and I discovered something that we in Sweden must have lost. I discovered a joy, an appreciation of life, that Sweden didn't have. It surprised me, and it puzzled me... Eventually, I started asking myself if it was the proximity to death and suffering that was the cause...?

And now I've reached the conclusion that yes, to a large extent, it is. I now live in Kenya since August 2017, and I still feel so much more alive, so much happier, so much better than I ever did in Sweden. I sell biogas digesters. Thus I'm still empowering the poor and saving trees, but only because it gives me satisfaction, and because that's where I now have my expertise. I always felt enjoyment in clever ideas and beautiful solutions, and biogas has all that. But I'll never again care like I did before. I'll no longer try to rid the world of death or suffering. What for? That wouldn't be an enjoyable world anyway! We were made for hardships, and we need some of that to be able to enjoy life. And pretty soon we all die anyway, and then none of it matters anymore. No matter how sweet or terrible our only life was, it will all have come to nothing.

Enjoy it while you can, if you can! And if you are among those who can, congratulations!



My previous life is over. I died... This is afterlife.


---------------------------
Further reading:
In Swedish:



Sunday, 8 October 2017

Den så kallade flyktingkompromissen



Gång på gång hör vi miljöpartister, och även andra, som säger att vi 30% som nyligen lämnat Miljöpartiet inte förstår att man inte alltid kan få precis som man vill när man är i minoritet. Att ibland måste man kompromissa, även om det känns tungt. Gör man inte det kommer man inte framåt alls, och det vore ju ännu värre! Det ansvarsfulla och mogna är alltså att kompromissa och svälja förtreten, så att vi kan ta små, små steg i rätt riktning.

Men vi har inte alls några problem med att förstå nyttan i att kompromissa. Vi förstår bara inte nyttan i kompromisser i stil med vår val-slogan inför EMU-omröstningen:

"Gå med i EMU så slipper du växla pengar!

Halshugg dig så slipper du tvätta håret"!

Det är i den stilen de flesta av de kompromisser är, som fått oss att lämna det parti som många av oss gett decennier av våra liv åt.

Den så kallade flyktingkompromissen däremot är ingen kompromiss alls!... Att kalla den det är rent befängt.

Tänk efter. Den presenterades som en kompromiss, och som en bred överenskommelse, i den där presskonferensen där vice statsminister Åsa Romson fällde sina berömda tårar. I samma presskonferens sa man att förslaget innebar att man skulle lägga sig på EU:s lagstadgade lägstanivå för asylrätt... Detta innebär att man faktiskt inte KUNDE ha lagt sig lägre än man gjorde! Hade man gjort det hade man brutit mot EU-lagen! På vilket sätt är det en kompromiss, när man lagt förslaget så långt åt den ena extremen som över huvud taget är lagligt? Vilket för övrigt råkar vara den motsatta extremen mot den där MP i sitt partiprogram befinner sig. Där skriver man nämligen att visionen är fri invandring. Det här är inga "små steg i rätt riktning", det här är så långt åt fel riktning det går att gå just nu.

Man försökte också måla ut det som att Sverige på något vis, genom den här "kompromissen", fortfarande var bättre på att ta sitt ansvar för den stora flyktingvågen (den största i jordens historia) än övriga EU. Men faktum är att inget annat land i EU faktiskt låg på dess lägstanivå! Visserligen fanns det länder som inte följde sin egen lagstiftning, och inte heller EU:s, vilket EU bråkade med dem om, men hade viss förståelse för eftersom dessa länder faktiskt var under betydligt större press än Sverige... Och hur man än ser på den saken så kvarstår faktum: Sverige ligger nu I SIN LAGSTIFTNING sämst i Europa! Igen, vari ligger kompromissen?

Man pekade också på Moderaternas skickligt manipulativa utspel att om DE fick bestämma så skulle Sverige tillämpa Dublinförordningen fullt ut! Och detta skulle innebära att i stort sett INGEN flykting skulle kunna komma till Sverige, eftersom de då måste söka asyl i det första säkra Dublinland de kommer till. Men även detta var en ren bluff, för Sverige tillämpade redan Dublinförordningen fullt ut! Med den nya lagen däremot bryter vi den. Dublinförordningen säger nämligen inte att man kan stoppa folk vid gränsen och hindra dem att komma in, eftersom "det ju måste finnas något säkert Dublinland som de passerat på vägen dit!"... 

Dublinförordningen slår fast varje människas rätt att söka asyl. Det land som tar emot asylansökan ska då först undersöka om det finns något annat land som har ansvar för den asylsökande. Om det gör det (det första säkra Dublinland den sökande kom till) ska Sverige skicka en ansökan om att överlämna den asylsökande dit. Det andra landet har en viss tid på sig att svara, och om det inte svarar i tid anses svaret vara ja... Något som Italien av naturliga skäl opponerade sig mot, när de fullkomligt översvämmades av flyktingar! Hur som helst, om svaret är ja ska ett ordnat överlämnande genomföras. Det är INTE bara att sparka ut flyktingen för att själv försöka ta sig tillbaka till t ex Italien, mitt i vintern, så gott hen kan!...

Om inget ordnat överlämnande kunnat genomföras inom 6 månader efter att asylansökan lämnats in, eller om det andra landet sa nej med giltiga skäl, eller om det helt enkelt inte går att reda ut vilket land asylsökan ska behandlas i, då är Sverige skyldigt att behandla asylansökan självt. Detta görs alltså inte sedan införandet av den nya "kompromiss"-lagen, eftersom den innebär att vi inte ens släpper in de asylsökande i landet, än mindre låter dem lämna in sin ansökan!... Vi ligger alltså inte ens på EU:s lagstadgade lägstanivå. Vi ligger under den. Om detta är en kompromiss så är det en kompromiss mellan det som är olagligt (det vi gör) och det som är ännu mera olagligt (det moderaterna sägs ha velat göra).

I slutändan var lagändringen faktiskt inte ens någon överenskommelse. Det var en majoritetsomröstning, där regeringen var vågmästare mellan liggande förslag och ett mer humant förslag. Fördelningen var:

Liggande förslag:
Moderaterna och Sverigedemokraterna.
133 mandat, 38%

De som ville ha ett mer humant föreslag och därför la ner sina röster:
Kristdemokraterna och Liberalerna. 35 mandat, 10%

De som ville ha ett mer humant förslag och därför röstade emot det liggande:
Vänsterpartiet och Centerpartiet.
43 mandat, 12%

Regeringen:
Sossarna ochMiljöpartiet.
138 mandat, 40%

Om det är sant att regeringen egentligen ville ha ett mer humant förslag än det lagda fanns det alltså 40+12+10%=62% majoritet för det. MP själva hade iofs bara 7%, vilket inte skulle ha räckt för att sänka förslaget utan Ss 33%... Men S försökte alltså också hävda att de egentligen ville ha ett humanare förslag! Om MP hade röstat emot hade det varit mycket svårt för dem att fortsätta hävda det, och samtidigt driva igenom den så kallade överenskommelsen, när det bara skulle vara S, M och SD kvar som stödde den... Jag tror inte att S skulle ha varit så dumma att de hade gjort det. Och jag jag är övertygad om att OM de hade gjort det, då hade det varit de som fått se sina livslånga kärnväljare lämna i tusental, och MP som stått och tagit emot dem med öppna armar!.....

Slutligen försöker regeringen hävda att L, KD och Cs röster inte ska räknas, eftersom de först sagt att de inte tänkte gå emot alliansen, dvs M. Alltså försökte de bara plocka popularitetspoäng sen vid omröstningen, men de skulle ändå inte ha stött en humanare överenskommelse. Men hur vet man det? I slutändan är det faktiskt hur man röstar när det väl gäller som räknas. C och V röstade emot. L och KD la ner sina röster. MP röstade för. Vad som SKULLE ha hänt om MP röstat annorlunda är det ingen som riktigt vet... men en sämre lag än såhär var alltså inte möjlig. Vilket annat förslag som helst hade alltså varit bättre. Och ingen lagändring alls hade varit MYCKET bättre! Det vore ju det mest miljöpartistiska, i sammanhanget!

Så någon kompromiss är det definitivt inte, för MPs del. Det är alltså inte vi som lämnat som inte förstår oss på kompromisser. Det är ni som är kvar.

Thursday, 17 August 2017

Back to life

I was in Africa again last November.


It was a little bit like... being alive again.


...Again.



That's why here I am, with my kids, on a plane to Africa, to stay there for hopefully a number of years. :) Whatever happens on our trip, it was a good decision.


Thursday, 27 October 2016

Efter-calais-dagbok 21 oktober - På lite avstånd...

Ett sånt lätt hjärta jag reste med, och ack så tungt det är när jag återvänder. I förrgår gjorde jag min sista dag med Utopia 56 och l'Auberge des Migrants, och idag vaknar jag hemma i min säng i Sverige igen. I förrgår kände jag att jag snart måste tillbaka hit till Utopia, att hur ska jag någonsin kunna hålla mig borta!... Och under den sista promenaden igår, från stationen till min lägenhet, så började jag känna att varför i hela friden hade jag velat det?! Tillbaka dit, är jag inte klok?!...

Vi var tillsammans i helvetet. Det är så det tycks mig, såhär på lite avstånd. Det var det som höll ihop oss, som skapade vår starka gemenskap. Ständigt på gränsen till tårar, ständigt några steg ifrån den totala kollapsen. Julie bröt ihop och grät på sin första dag i Skolan, av skam och vrede över sin regering, när hon pratade med några flyktingar om hur de levde i regeringens ordnade "bostäder" (nån slags containrar med 12 pers på 14 m2, utan el vatten eller matlagningsmöjligheter). Hon försökte dölja det genom att vända sig om och börja torka tavlan, men de märkte det snart. Efteråt försökte de trösta henne och sa:
"Oroa dig inte för oss, det är inte så farligt! Vi är starka!"
Hon svarade med ett tårögt skratt:
"Ja, men jag är inte stark!"

Containrarna där de asylsökande bodde, mitt i djungeln

Samma dag kom Chloe hem och berättade att hon brutit ihop och storgråtit på The Warehouse, när hon sett texter som engelska barn skrivit till flyktingarna. Hon hade fått prata med volontärernas kurator, men hon sa att hon hade mest kurerat sig själv. Hon vet hur hon ska tänka, hon måste bara gråta ut det ibland. Som jag! Precis som jag...

När Chloe berättade hur hon tänker och vad hon gråter över började jag snart sympatigråta. Hon sa saker som:
"One of the worst things is that I feel like I've alienated myself from the city that I loved! (London) I'm not one of them anymore, not even among my best friends! Because when it comes down to it, they would never come here, and do what I do... They don't get me... And I don't get them..."
Jag sa att det var synd att hon inte läser svenska... för jag skrev en text med exakt den innebörden mitt i min kris, några månader innan jag kom iväg till Afrika första gången. Den gick såhär:

"Det är som om jag var i ett främmande land.
Det är som om jag stått still, men mitt hem flyttat, och plötsligt en dag vaknade jag upp i en värld full av främlingar, som inte ens talar samma språk som jag..."

Jag grät och sa till Chloe att den känslan aldrig går över! På tio år har den inte gjort det för mig i alla fall, och jag har inget hopp längre om att den kommer att göra det. Men man lär sig leva med det. Vänjer sig vid främlingskapet. Och upptäcker så småningom att man trots allt inte är helt ensam!... Vi är inte många, men vi finns där.

Mattias hade 4 gråtstunder första dagen han samlade vittnesmål från flyktingarna, till advokaten som vill driva i domstol att man inte bara har rätt att riva deras hem, Djungeln*, utan att ta hand om dem sen. Han minskade till 2 gråtstunder andra dagen.

Jag bröt ihop och grät den dag vi evakuerats från Djungeln för att vi trodde att rivningen skulle börja.

Alex grät första gången jag pratade med henne, i minibussen på väg hem till campingen. Jag sa efteråt att det där var den snabbaste bonding jag varit med om, och vi skrattade. Vi var systrar nu.

Pauline, den 23-åriga samordnaren, såg jag inte de 2-3 första dagarna. Enligt vad jag hörde hade hon inte tagit sig upp ur sängen.

Men sen var hon med igen! Varje dag bröt vi ihop, och varje dag reste vi oss upp igen och gick vidare... Vi hämtade kraft i arbetet, i varandra och i de flyktingar som ibland visade oss sin tacksamhet på olika sätt. Bjöd oss på te och mat. Hälsade oss med handslag, kramar och händer mot hjärtat. Tacksamma ögon. Tackande oss för vår välvilja mer än för någon verklig hjälp, för någon verklig hjälp kunde vi knappast ge... Men vi är där. Vi är allt de har.

Bjudna på te under skräpplockning i Djungeln

Jag kan inte säga "Kom och hjälp flyktingar!" på samma sätt som jag i 10 år har sagt "Kom till Afrika!". Att komma till flyktingkatastrofen, till Djungeln, är en helt annan sak, så enormt mycket svårare... I 10 år har jag sagt:
"Kom till Afrika och hitta glädjen! Hitta arbetslusten och friden vid arbetsdagens slut! Kom till Afrika, och hitta den förbannade meningen med livet!..."
I flyktingkatastrofen finns ingen mening med livet. Det finns bara den enorma ondskan, och de små, små myrorna av godhet som stretar och jobbar emot ondskan. Jag kan inte rekommendera för någon att komma till denna fullkomligt förkrossande situation...

Eller jo... Kom ändå. Kom och gör vad du kan, för du behövs! Kom och se sanningen i vitögat, möt människorna bakom politiken och statistiken. Kom och bryt ihop och gå vidare med oss, det är allt jag har att erbjuda... Vi kommer att bryta ihop, men låt oss göra det tillsammans. Några myror kommer alltid att vara där, oavsett om du är med oss eller inte... men om du är där blir vi lite, lite starkare...! Och vi behöver sannerligen all styrka vi kan få.




Calais-dagbok 19 oktober - På väg hem

På väg hem.

Det känns hjärtslitande. Det känns skönt. Det var bra att jag kom. Det var fullkomligt meningslöst jag kom.



Jag lämnar en Djungel* som ännu inte har börjat rivas. Alltså kommer det att hända inom några dagar och jag kommer inte att vara där. Jag bröt ihop och grät den dag jag trodde att det skulle hända, när poliserna stod utanför med vattenkanoner och Utopia 56 evakuerade sina volontärer, men en del av mig önskar ändå att det hade hänt medan jag var där... En del av mig hade velat se det värsta hända. Det är fruktansvärt att åka hem och inte veta hur illa det kommer att bli. Att bara höra andrahandsrapporter och fylla i resten med sin fantasi... Det är helt klart bättre att vara där. Och att göra vad man kan.

Men sånt är livet som volontär! Det finns ett berg att flytta, och var och en av oss kan bara flytta några gruskorn var. Vi får aldrig se den stora bilden, men någonstans måste vi ändå lita på att berget flyttas.

Och sen när vi har flyttat vårt berg... så finns det ändå ett berg av berg kvar, som vi inte KAN flytta. Det verkliga problemet är fortfarande att majoriteten av dessa flyende, frusna människor, i flipp-flopps i den allt snålare Calais-vinden, aldrig kommer att få asyl någonstans. De kommer att lämna in sin ansökan någonstans, och endera kommer den att behandlas där eller i något annat land dit de Dublin-utlämnas. Men oavsett vilket kommer de att få avslag och deporteras tillbaka till det land de riskerade livet och utstod svåra umbäranden för att lämna. Det bästa de kan hoppas på är att överklagandeprocessen tar så lång tid att situationen i deras forna hemländer har förbättrats innan de skickas tillbaka... Detta kan vi volontärer inte ändra på.

Grymma värld. Jag ger upp om denna grymma värld. Men jag slutar aldrig att flytta mina gruskorn! Så snart jag kan kommer jag tillbaka. Nästa gång kommer du kanske med mig?...... Kom! Vi behöver dig.



*Djungeln = Den numera rivna informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bodde, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England



(Fortsättning följer)



--------------

Calais-dagbok 15 oktober - En hyllning till att plocka skräp!

 



Att plocka skräp i Djungeln* har blivit min favoritsyssla här! Det är en härlig, terapeutisk syssla, att gå ut i morgonen, medan de flesta i lägret ännu sover (efter att ha ägnat natten åt att försöka smyga ombord på lastbilar till England) och sprida renhet. Få naturen att se ut som natur igen. Samla in säck efter säck av skräp, några som vi plockat fulla och några som de boende själva samlat ihop, och ta dem till uppsamlingspunkterna där bilar kommer och hämtar dem, och så kan Djungeln andas ut, fri från ännu en börda.

Men det är inte det viktigaste...

Man får väldigt mycket respekt av flyktingarna för att plocka skräp. Väldigt mycket vänligt bemötande, och en sa härom dan:
"Åh! Utopia ja, ni som plockar skräp! Ni gör ett RIKTIGT jobb ni. Många volontärer här i Djungeln, de gör inte riktigt riktiga jobb, men det gör ni!"
Tanken på filmarna med tandemcykeln kom för mig...

Nog för att jag anser att dokumenterandet och spridandet av vittnesmål från Djungeln är väldigt, väldigt viktigt. Den enda vägen till en verklig lösning på hela situationen går ju genom opinionen!

Men ändå... Finns det något mer handfast sätt att visa sin kärlek och respekt, sin tro på allas lika värde, för dessa desperata flyktingar, än att gå dit och varje dag städa upp deras smuts? Ok, majoriteten i våra länder vill inte ens ha er här, inom våra gränser, de ser er som problem snarare än tillgång, snarare än människor, men se, jag böjer mig till marken för din skull, jag smutsar ner mina kläder, för jag vill inte att du ska behöva leva i denna smuts! Jag är din tjänare. Jag putsar marken du går på. För du är precis lika värdefull som jag, och ditt öde hade precis lika gärna kunnat vara mitt!

Nu är förstås inte att plocka skräp det enda vi gör, då hade det ju faktiskt inte varit så värdefullt. Vi samarbetar med andra organisationer om en skola där flyktingar kan lära sig franska, engelska eller lite vad de vill, ett kök, Belgium Kitchen, som delar ut lagad mat varje kväll, ett Warehouse tillhörande l'Auberge des Migrants, som delar ut förnödenheter som människor skänkt. Vi är med och räknar de boende i lägret, utifrån bakgrund, ålder, behov mm. Vi har samlat in vittnesmål åt en advokat som vill driva linjen att rivningen av Djungeln är olaglig i domstol. Vi delar ut information om juridiska rättigheter. Viktiga saker som kan göra verklig skillnad.

Men åt alla dessa projekt vinner vi trovärdighet och respekt, genom att vi OCKSÅ går dit varje morgon och kör ner våra arbetshandskbeklädda händer i smutsen, och fraktar bort den. Vi i Utopia 56 gör vad som behövs! Vad det än må vara.





*Djungeln = Den numera rivna informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bodde, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England



(Fortsättning följer)



--------------

Monday, 24 October 2016

Calais-dagbok 14 oktober - Falska alarm

En skola i Djungeln

En mössa provas, i kvalitetskontrollen i The Warehouse

Det VAR inte det officiella datumet den 24 oktober. Tänk att det är så otroligt svårt att undvika att gå på rykten!...*

Det som däremot hade hänt officiellt var att alla restauranger och affärer i Djungeln** har fått en varning att de måste avlägsna sig, annars kommer de att rivas. Denna varning måste lämnas 48 timmar innan rivning får ske, vilket innebar att från och med kl 14:30 idag fick restaurangerna lagligen rivas.

När klockan var nästan 14:30 idag kom en av våra ledare in till oss i volontärgruppen på Belgium Kitchen (det kök som delar ut middag till alla flyktingar gratis varje dag, ej att förväxla med en restaurang) och sa att det stod en väldig massa poliser med bilar på bron utanför Djungeln, och att de hade två vattenkanoner med sig, så de skulle förmodligen genomföra sin rivning idag, och väntade sig tydligen våld. Därför fick vi avbryta vårt lök-hackande och potatisskalande och låta oss vallas ut ur Djungeln för att tillbringa resten av dagen på l'Auberges Warehouse.

I minibussen på väg till The Warehouse sa jag:
"Det där var sista gången vi såg Djungeln som vi känner den", och kände intensivt att jag ville krama någon och gråta.

Jag tillbringade resten av dagen med att sortera donationer att delas ut till flyktingar. När arbetsdagen var över frågade jag den ledare som hämtat oss från Belgium Kitchen om hon hade några nyheter om vad som hänt efter att vi åkt. Ja, det hade hon. Det hade inte hänt någonting... Andra falska alarmet på två dagar, och jag orkar inte!! Det gick något snack om att det varit en demonstration för öppna gränser planerat till den här dagen men att den inte blivit av, och att det kanske var för den som polisen mobiliserat, men vad vet jag... Kanske vill de bara bryta ner oss? Det funkar i så fall rätt bra...

Min underbara, vackra partner kom och kramade mig i förbifarten, och i hans famn kände jag att det brast. Gråten bröt fram. Sen gick han vidare, innan jag hann förmedla att jag nog behövde honom lite till, så jag blev sittande och kramade min ryggsäck. Efter ett tag kom han tillbaka och såg att jag var ledsen, kramade mig igen, längre, och nu grät jag ännu mer... Varför, varför, varför är våra samhällen så grymma? Varför minns vi inte vår genèvekonvention, som slår fast att människor måste få asyl från krig och förföljelse? Varför kan vi bara riva och förstöra, men inte bygga upp och välkomna?

För givetvis, även om det inte blev någon rivning den här gången, så kommer den ju. Mattias sa att det är en bra strategi att riva restaurangerna först och använda mycket våld, så statuerar man exempel och slår dessutom ut en del av lägrets infrastruktur. Båda dessa saker gör att både de boende och volontärerna blir mindre benägna att försvara Djungeln sen, när de kommer för att riva själva bostäderna. En annan volontär la senare till att det dock var för tidigt att riva restaurangerna nu. Det är bättre ca 3-5 dagar före vräkningen, så att folk inte hinner organisera sig och bygga upp nånting igen däremellan.

Dvs, restaurangerna rivs troligen nästa vecka. För det fanns trots allt en grund för det där datumet 24:e oktober. Det är nämligen det datum då ett "shelter" ska öppna i Paris, och innan det öppnar har regeringen ingenstans att sätta flyktingarna, ens dem som vill söka asyl i Frankrike.


Jag vaknade härom natten och skrek. Jag satte mig rakt upp i sängen och skrek i full panik, precis som min 6-åring där hemma brukar göra. Jag tror inte jag haft en enda mardröm på 10-15 år, och skrikit har jag inte gjort sen jag var riktigt liten. Och knappast såhär, ens då. Jag drömde att jag var i Djungeln. Jag kommer ihåg vad jag drömde, men drömmen var ganska abstrakt. Jag drömde inte om poliser eller om våld, snarare om spöken eller ailiens... Men skrek gjorde jag. Ja, att volontära med flyktingar utan rätt till asyl, utan rätt att återförenas med sina familjer, dessutom numera ofta utan skor och filtar i det allt kallare vädret, är mycket, mycket värre än att volontära med utfattiga människor i Kenya. Visst, de människor jag mötte i Kenya var verkligen fattiga, och många hatade i tysthet sina liv och önskade sig därifrån, men de var inte desperata. Och det fanns ändå väldigt mycket i deras liv som de älskade också, och skulle ha saknat olidligt om de faktiskt kommit därifrån...

Men ingen kommer någonsin att säga:
"Åh vad jag saknar min tid som flykting! Åh vad jag saknar att inte veta vart jag skulle ta vägen, vart jag kunde vända mig för att inte skickas tillbaka till kriget i Sudan eller Afghanistan eller någon annanstans! Åh vad jag saknar känslan av att inte vara välkommen någonstans! Att min död vore en lättnad för dem, så att de slipper bördan av mitt liv i sina länder..."


*Vid det här laget vet vi att rivningen hur som helst faktiskt började den 24 oktober
**Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bodde, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England



(Fortsättning följer)



--------------