Saturday, 8 December 2012

Hjärntvätt! Ex: "Laxfiske i Jemen"

På Rocknebys lilla butik kan man hyra filmer för 5 kr/dygn, sista timmen innan de stänger. Det är väl inget fantastiskt inspirerande utbud de har, men 5 kr är bara 5 kr! Praktiskt taget gratis!

Länge hade jag tittat på den där filmen, tyckt att dess titel lät intressant, frågeväckande, lite lockande, men inte vågat välja den, ifall den skulle vara en "sån där"... Men många av de filmer jag till slut hyrt i den lilla butiken har visat sig vara bättre än vad man skulle kunna tro, och inte alls så särskilt dumma faktiskt, så idag valde jag den. "Laxfiske i Jemen". Och den VAR... precis sån där.

Bild från: http://colincarman.com/2012/04/26/review-salmon-fishing-in-the-yemen-and-jiro-dreams-of-sushi/
Inte kan de bli sura för att jag sprider reklam om dem på detta sätt? *host, harkel*

Jag trodde den skulle vara amerikansk. Den visade sig vara brittisk, men endera har de kopierat det amerikanska konceptet för denna film, eller också är det precis samma sak:

Galen, superrik sheik vill inplantera lax i Jemen för att fiska den med fluga. Han är "a great admirer of the Brittish, for many reasons", visserligen kritisk på vissa områden, men kärleksfullt så. En skottsk fiskeexpert tvingas mot sin vilja jobba med projektet, och tjusas snart av den vackre, filosofiske sheiken och dennes tal om "faith" och om ett storslaget projekt som skulle hylla Gud. (Till sheikens försvar ska sägas att han vid ett tillfälle frågade sig om de inte lyckats genomföra ett projekt att hylla mänsklig hybris i stället.)

Så åker vi alltså till Jemen, men allt vi får se av jemeniterna är att de ber och att de skäller ut sheiken för att ha förolämpat Gud genom att föra in "västerländska sätt" och ta vatten till öknen i torrtiden mha en damm, vilket förstås bara låter som vidskeplig inskränkthet när det sägs sådär. Annars kan man tänka sig en mängd vettiga invändningar mot att skapa en flod för laxar att vandra i, i ett område där vattenresurser är så oerhört dyrbara, och inplantera en främmande art utan miljökonsekvensanalys, men nej då! Gud är det enda skäl de dumma araberna framför! Och en irrationell motvilja mot västerländska sätt.

Sen försöker en dum arab mörda den visionäre sheiken, och skotten räddar hans liv. Vi får aldrig höra arabens motiv men det är väl antagligen nåt om Gud. Han skriker ju något innan han ska till och skjuta, antagligen om Gud fast det förstås aldrig översätts, vilket ger skotten tid att rädda sheiken. Den snälle, brittälskande sheiken säger djupt allvarligt till skotten: "Jag är skyldig dig mitt liv. Jag ska betala tillbaka min skuld", och det är hemskt fint alltsammans!

Sen verkar det som om projektet ska lyckas! Den odlade laxen vandrar faktiskt uppför den konstbevattnade floden, brittiska UD får sina bilder på fiskelyckan och alla är glada! Vad gör de dumma araberna ??! De FÖRSTÖR alltihop!!!! Kan ni tänka!!!? De firar ner sig med rep och dödar nån vakt, och sedan öppnar de dammluckorna för fullt så alla terasserna i floden krossas och några drunknar, och sheiken förstås får chansen att betala tillbaka sin skuld för annars vore det ju en himla dålig film. Och vi får aldrig veta varför araberna gör så där, men det är väl bara sådana de är! Ska bara förstöra allt hela tiden!

Och sen sitter de våra runt elden, och någon av britterna säger:
"Hur kan man bara göra såhär! Varför?!"
Då säger sheiken att han vet vilka som gjorde det och varför. Så någon av britterna säger att de måste åtalas, rättvisa måste skipas! (De frågar inte vem och varför.) Men då säger sheiken, hör och häpna!, att även om de som gjorde detta visserligen absolut gjorde fel och var dåliga människor, så hade de nog en poäng! Alla håller andan, och jag med. Jag tänker att kanske, kanske ändå att det kommer nu, efter att jag redan suttit och grälat högt med TV:n en bra stund om deras ofattbara respektlöshet, kanske att vi får ta del av den vettiga kritiken och filmen får bidra med lite upplysning, lite av det verkliga Jemen. Och sheiken säger:
"Jag hade hoppats att människorna här skulle förstå vad det här projektet verkligen handlade om! Att det inte alls handlade om fiske, egentligen! Men jag väntade mig för mycket av dem."

Japp! Så är det försås! Du väntade dig för mycket av dem! INTE för lite! De var helt enkelt inte mogna och storsinta nog (som du) för att ta till sig det bra och underbara i ditt hybrisprojekt! Och ingen skugga på dig för att du inte frågade dem innan du plöjde fram med dina miljoner eller så, nej nej, du tycker ju om britter och flugfiske och är en mycket bra och fin och orientalisk och filosofisk och mystisk och vacker och vis och och och... en alldeles perfekt arab! Tänk om alla araber vore som du, i stället för sådär som alla de andra, som bara håller på och förstör?...

Och det enda som väl skiljer denna film från om det hade varit en amerikansk dito, är att i så fall skulle undantagslöst någon av hjältarna ha behövt ta till våld mot slutet, för att godheten äntligen skulle få regera. Ostört till tidens slut!


Ännu ett stycke hjärntvätt serverad, var så god och svälj.

Monday, 19 November 2012

Brandtal på Internationella Mansdagen

Grattis på mansdagen, alla män! :) Detta brandtal är till er.

Vill inte fira internationella mansdagen genom att framhålla några "unikt manliga" egenskaper som gör dem/er speciella och värda att tycka om. Det blir bara stereotypt och taskigt mot dem som inte passar in i mallen. (Typ alla.) Vill däremot hedra alla män genom att ta upp några orättvisor de utsätts för:

- Män dör mest genom mord (i Sverige o de flesta länder, dock ej alla).
(Se Sex feministiska myter, bok)

- Män dör fortfarande mest i krig. 1.3 - 10 gånger så mycket som kvinnor, enligt forskning.
(Se Male Victimhood in Armed Conflict, artikel på Political Violence @ A Glance)

- Män dör mest av självmord (i de flesta länder). De är visserligen deprimerade mer sällan än kvinnor, men saknar å andra sidan socialt stöd, söker inte professionell hjälp m.m., vilket gör att de drabbas hårdare när de väl drabbas.
(Se Wikipedia - Självmordsstatisik)

- Män dör yngre (i de allra, allra flesta länder) beroende på en mängd kultur- och livsstilsfaktorer. (Och nååågon enstaka biologisk faktor också.)

- Män är dessutom ständigt anklagade för att vara den skyldiga halvan, till krig, våld, sexbrott och könsdiskriminering. Även om det ligger en viss statistisk sanning i detta måste det vara slitsamt för individen att alltid vara skyldig, oavsett vad man gör och inte gör. Och... till slut kan man ju fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget...!

Tuesday, 23 October 2012

Veckosärbo

Min man har skaffat en pendlingslägenhet nära sin skola. Detta har stämt till eftertanke...

I helgen var barnet där hos honom hela tiden, och jag var själv här i huset. Det är väl inte så konstigt om jag upplevde det som mitt livs längsta utandning sen barnet kom till världen. Eller just det, sen den där ensamma kampingturen jag företog förra våren. Jag fick också huset mer organiserat och i ordning än vad jag och min sambo fått tillsammans på alla de 8 månader vi bott här.

Men igår var jag alltså makalös förälder för första gången, och vet du vad? Lyckokänslan och energin fortsatte! Alltså, det är väl inte så magiskt egentligen, för en stor del i detta är att jag lagat mat till hela veckans matlådor i helgen, och därför inte tänker laga någon större måltid den här veckan. Att laga mat till både matlådor och middag åt två hungriga vuxna och ett litet barn varje vardag är annars ett stort stressmoment. Men det var något annat också. Något som visade sig efter kvällsgröten som intogs vid halv-åtta-tiden. Då dukade jag nämligen bort från bordet, och fortsatte sedan att städa och sortera vårt hus. Även om middagen blir färdig tidigt, och även om jag egentligen vill, så brukar jag aldrig göra det annars.
'Varför då?', frågade jag mig. 'Det borde väl bara vara att göra, då också?...'
Men det är såhär att min partner aldrig brukar vilja göra det. Efter maten, om det blir nån tid över, brukar han bara vilja dega i soffan, tills han nästan somnar, och då gå och stupa i säng. Och jag brukar sitta där och tänka att 'men det vore mycket bättre om vi gjorde i ordning det här först, och det finns ju så mycket annat i huset som egentligen borde göras också, fast jag inte just nu kommer på vad', men jag brukar aldrig göra det. Jag brukar sätta mig i soffan och dega jag med. Varför det?

Och igår så tänkte jag plötsligt att det kanske är såhär: Jag vill inte vara den där kvinnan som står och stökar i köket medan mannen degar i soffan!! Det passar inte alls in på min självbild, och min syn på hur mitt liv borde vara!

I tragiska familjekomedier på TV stökar alltid kvinnan i köket medan mannen degar. Min bästa vän brukade alltid stöka i köket medan andra degade, och hon fick fibromyalgi. (Kausalsambandet inte helt utrett!) Min mamma brukade alltid stöka i köket medan vi andra degade. Efteråt har hon sagt att hon alltid var missnöjd med det, men att hon liksom väntade på att vi själva skulle finna medlidande med henne, och genom solidaritet och mognad börja göra vår del av bördan. I stället slutade det givetvis med att vi barn inte hade en aning om vad det egentligen innebar att sköta ett hushåll förrän vi flyttade hemifrån. Jag ville aldrig göra samma misstag som hon.

För misstaget, som jag såg det, låg ju i att hon helt enkelt gjorde det. För att 'nån måste', och hon tog det på sitt ansvar. Om hon helt enkelt hade vägrat hade hon sluppit både bördan och frustrationen över oss andra!

Och först nu, 1.5 decennium efter att jag flyttat hemifrån, snart 3 år efter att jag blivit sambo, och tre dar efter att jag blivit veckosärbo och inte längre har nån här att förhålla mig till, när det plötsligt känns som att det är mitt hus, som jag kan ordna för min skull, så upptäcker jag plötsligt att jösses... det är i arbetet som lyckan ligger!... Det är den som är aktiv och jobbar på och gör saker, som mår bra, och den som sitter och degar som blir blåst på konfekten! För hur mycket större tillfredsställelse är det inte att få se en ren diskbänk sakta träda fram, och veta att allt är på sin plats och förberett för nästa dag, för nästa matlagning, och kanske rentav göra nåt lite extra som att sätta upp några foton eller en tavla eller införa ett nytt fack för gummisnoddar eller utgående post, än att sitta och dega i en soffa tills man stelnat och sjunkit fast i dynan och kvävs och kippar efter luft?!!

Lite särboskap är nyttigt för alla människor. ;)

Wednesday, 10 October 2012

Grannen slog ihjäl en duvhök

En granne tilltalade mig en dag, där jag satt ute i solen. En rejäl gammal norrlänning med långt, vitt hår i hästsvans, och en lätt touch av Clint Eastwood. Han undrade om jag möjligen sett några dvärghöns som var ute och sprätte. Han berättade, tydligt skärrat, att en duvhök hade tagit sig in i hans hönshus och dödat två hönor och två andra var försvunna. Två var kvar tror jag. Jo, för han hade lagat taket dagen innan, men inte hunnit färdigt, så under natten hade det på ett ställe bara varit en frigolitskiva mellan ute och inne. "Så han har ju hört tjejerna där inne vet du, och så brutit sig igenom frigolitskivan!", sa han. "Men det var det sista han gjorde i alla fall! Jag tog hammarn och ett slag bara så var han väck. Men det har du inte hört mig säga, för det är ju förbjudet egentligen. Man får inte döda rovdjur vet du, men jag kunde inte låta bli! Ge sig på mina goa tjejer!!... Han tog Svarta Sara vet du, hon var ju den goaste av dem alla när hon kom emot en där när man kom...". (Visste han att det var en handuvhök? Eller tänkte han bara att denna onda attack mot hans goa tjejer måste vara av manlig art?...:)

Som gammal vegan och djur- och naturvän gjorde det här mig inte alls så upprörd som man kanske skulle kunna tro. Visst, jag tycker att det är synd att han slog ihjäl duvhöken. I den bästa av världar önskar jag att han accepterade att felet faktiskt var hans, eftersom han inte hållit hönshuset säkert åt sina goa tjejer, och inte lät någon annan betala för det. Kanske rentav att han var storsint nog att bjussa naturen på lite av det vi människor i överflöd odlat fram åt oss själva, ofta på dess bekostnad, när nu naturen varit förslagen nog att komma åt en bit. Att se att styrkeförhållandena ändrats: Det är inte längre rovdjuren som är starka och farliga medan människan är liten och försvarslös, det är tvärt om! Vi håller på att utrota dem! Och största hotet mot oss själva är... också vi.

Men ändå! Även om jag önskar det så får man se det i perspektiv. Det ÄR olagligt att slå ihjäl rovdjur, men det är konstigt nog inte olagligt att köpa ägg och kycklingkött från en fullkomligt djur- och miljövidrig hönsindustri! (Klicka t ex här för en lustig liten film om nykläckta kycklingar...)

Industrihönsen har avlats så att de lägger många fler och mycket större ägg nu än för knappt 100 år sedan. Man manipulerar belysningen för hönorna så att de ständigt lägger ägg, i stället för det naturliga, att de värper lite på våren och sommaren och sedan ruvar och föder upp ungarna. Detta, i kombination med att de växer upp utan föräldranärvaro, leder till svår stress och ökad aggressivitet för hönorna. Det intensiva äggläggandet leder till äggledarsjukdomar, kalkbrist och benskörhet, så att hönorna bryter ben och vingar, särskilt i samband med hårdhänta förflyttningar. I frigående hönsstallar finns tusentals djur tillsammans, mot det naturliga 20-30. Gödsel och urin gör luften så frätande att människor använder andningsskydd. Hönorna däremot får problem med luftvägar och ögon. Ca 10 % av alla hönor som kläcks självdör i hanteringen. Men eftersom de resterande 90 %-en lägger så väldigt många fler ägg per investerad krona på det här sättet blir det förstås ändå lönsamt att fortsätta...
(Huvudkälla: Hönan eller ägget - En genomlysning av hönsindustrin, rapport av Djurens Rätt)

För hönornas del verkar det alltså vara ett mycket bättre öde att få leva i en grupp på 6st, och skötas av en norrlänning i hästsvans som kallar en sina goa tjejer, även om man plötsligt slutar sina dagar i klorna på en duvhök, precis som så många av ens fria förföräldrar! Särskilt som man då hela sitt liv varit en djärghöna, som är en sund, mer ursprunglig art, och inte en modern, framavlad äggmaskinshöna.

Men kanske, förstår ni, är det också bättre för duvhöken att då och då stupa för en hammare, på rövarstråt i ett litet privat dvärghönshus, än att leva i ett land där alla sådana ersatts med stordriftshönsfabriker! Stordriften medför ju nämligen en mängd miljöproblem; antibiotika, energi (221 GWh/år) osv. Studier visar att den största miljöpåverkan från äggindustrin kommer från foderproduktion och gödselhantering, vilka förmodligen snarast är miljövinster hos grannen, där hönsen antagligen äter mycket köksavfall och gödslet ger näring åt nya grödor i hans trädgårdsland. Och ja, 46% av Sveriges rödlistade arter är knutna till det försvinnande småjordbrukslandskapet.

Så jag tycker att min granne är föredömlig! Vi borde alla framställa vår egen mat, både växter och animalier om vi nu äter sådana. Nyss lånade jag det enormt inspirerande lilla häftet Permakultur i ett nötskal på biblioteket. Där kan man läsa om hur man kan producera massor av mat i balkonglådor och längs husväggar, samt hur en småbondgård kan bli nettoproducent av energi. Höns hålls med fördel i ett kombinerat höns- och växthus, och är till massor av nytta på gården, med minimal skötsel. Man behöver absolut inte slakta dem, de är nyttiga ändå. Och massor av andra underbara tips, för både stad och landsbygd! Läs den och njut!


Dvärghönorna kom förresten tillbaka till min granne. De stod där utanför hönshuset och väntade nästa morgon när han kom dit, berättade han, och hans upprördhet hade helt gått över. Han var sitt vanliga soliga jag. :)

Thursday, 20 September 2012

Hur Karolina blev konspirationsteoretiker - en berättelse om lidande

Det är lustigt hur ens värld förändras... Hur både ens yttre och ens inre universum en dag tycks en helt annorlunda...

Idag har jag nästan svårt att minnas hur det var i början, medan jag trodde att "konspirationsteorierna" om 11:e september bara var... tja, "konspirationsteorier"! Fel, helt enkelt. Och löjliga. Gång på gång när jag provoceras av folks invändningar och tankesätt nu tvingas jag påminna mig själv att just det ja, så tänkte jag också! Tjitt!... Det fanns en tid när jag inte visste!

Och vilken lång tid det tog. Att gå från total (och övertygad) ovetskap till visshet. Hur mycket arbete. Hur många sömnlösa nätter med överhettad hjärna...

Och även det var ju bara första steget. Sen började nästa stora process: Ska jag verkligen sticka ut hakan och hävda det här? Vad kommer jag att bränna på vägen, vad får jag offra? ...Var slutar det? (På Guantanamo?)


Det var sommaren 2008, 4 år sen (fast det känns längre), som en bekant sa till mig att 11:e-september-attacken var ett "inside job" och jag skrattade. Varpå hen svarade: "Se på hur byggnaderna föll! Symmetriskt, rakt ner i en prydlig liten hög av grus, och nästan lika fort som i fritt fall! Faller byggnader så spontant?", och jag blev tyst och lyssnade, med huvet plötsligt surrande av frågetecken...

Sen gick jag hem och försökte kolla upp en del av de där sakerna. Jag skickade bl a en artikel till min bekant, som skulle "förklara" varför bin Ladin var efterlyst för ambassadbombningar men inte för 9/11. Hen svarade med ett långt, pratigt och skämtsamt mail med två länkar som hen tyckte jag måste kolla upp. De visade sig några år senare vara skämt, men jag trodde de var allvar, och tänkte kolla upp dem senare, vilket slutade med att jag aldrig orkade läsa mailet till slut, och aldrig klickade på länkarna.

Det hela var nerlagt för mig. Så åkte jag en dag till Kenya, och fick träffa en gammal vän till min partner som visade mig en film om hur pengar blir till i dagens banker. Det var en aha-upplevelse av otroliga mått för mig! Jag kunde inte förstå att jag aldrig vetat om detta, och att jag knappt ens funderat på det! Så jag började fråga runt bland folk jag kände om de kunde tipsa mig om någon bra film jag borde se. Det kanske fanns fler aha-upplevelser där ute som väntade på att bli upptäckta?

Och så kom det sig att en politikervän till mig i Kristinehamn, hösten 2010, tipsade mig om filmen Loose Change. "Det är lite 'konspirationsteorier', men ändå!", sa hen. Den visade sig handla om 11:e september som ett insiderjobb. Och slutligen var jag fast... Nu måste jag få veta!

Jag började på allvar försöka att verifiera eller kullkasta allt det där som antytts i Loose Change (och det är enormt mycket!) genom trovärdiga källor. Och det är inte lätt kan jag lova! Det finns så enormt mycket skräp därute, från båda sidor. Jag vacklade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ena stunden ansåg jag att de påstådda underligheterna nu ändå var nöjaktigt förklarade, och jag kunde andas ut igen med att allt varit ett skrämselskott, och så i nästa stund hittade jag nåt nytt j-igt underligt igen!... Och så höll det på. Mer och mer laddade jag hem från youtube, och tittade på på DVD-spelaren medan jag ammade bebisen. Jag förstärkte min sömnbrist med att börja ligga vaken om nätterna i skräck och bävan, av att försöka föreställa mig en sådan ondska... Hur de hade tänkt... Hur de hade dolt alltihop...

(Jag pratade en hel del om saken på den här tiden, och kanske skulle ni ha haft lättare att lyssna på mig då, innan jag var så tvärsäker? Det var som att jag stötte bort färre då, medan jag ännu tvekade själv.)

Tills jag hittade David Chandler och Architects and Engineers for 9/11 Truth och velandet äntligen var över. David Chandler gjorde fysikaliska beräkningar jag själv kunde förstå, utifrån videoklipp jag själv kunde hitta. Beräkningarna (och observationerna) visade att byggnaderna sprängdes och så var det inte mer med den saken! Jag brydde mig inte längre om alla obesvarade frågor om Mohammed Attah och det försvunna planet i Shanksville, för hur som helst var ju huvudfrågan löst: Ja, det var ett insiderjobb. Att försöka leta efter någon som kunde bevisa motsatsen blev också meningslöst. (Ljus kan vara både en partikel och en våg, men en byggnad kan inte både sprängas och inte sprängas.)


Men sen tog alltså nästa process över... Sakens vidrighet överväldigade mig! Jag kände mig pestsmittad om jag pratade om saken! Skulle jag skriva om det här på min blogg? Skulle jag besudla den så?! Tänk om... jag hade lust att bli statsminister en dag. Då skulle ju någon säga: "Hon är konspirationsteoretiker! Hon har skrivit att 9/11 var ett insiderjobb!" och så skulle ju det loppet vara kört! M.fl. För att inte tala om det ständigt överhängade hotet om Guantanamo... (Känner ni också det? Eller är det bara jag? Jag menar, jag skulle förstås bli väldigt FÖRVÅNAD om det hände, men... ibland tror jag ändå att jag kommer att få uppleva den förvåningen (precis som alla andra som fortfarande sitter där utan åtal)!)

Men så gick det som det alltid gjort för mig hittills, i hela mitt liv. Något inom mig skrek: "Det här är rätt! Gör det bara!", och tog ingen hänsyn till konsekvenser. Vet ni att jag växte upp som kristen, genom SMU:s barnkör, min skolfröken och konfirmationsläsning? Den dag jag satte på papper: 'Gud, jag tror inte på dig, och även om jag gjorde det skulle jag inte låta dig styra mitt liv, för din syn på homosexuella betyder att du är ond, om du finns!', trodde jag att jag skulle få brinna i helvetet om jag hade fel, men att det var värt det! För gud VAR ond! Så då fick hen väl bränna mig om hen ville, men jag skulle göra det rätta, enligt det jag själv kunde känna och tänka ut. Och så var det även nu. Vill ni tortera mig så får ni väl göra det. Men jag kan inte hålla tyst om det jag nu vet är sant.

Och visst lider jag redan nu. Jag lider av frustrationen i att bli förkastad som en dummerjöns, utan att få en chans att visa mina argument! Folk vägrar att ens titta! En del vägrar prata med mig, ens om annat, efter att jag sagt detta! Jag lider av ensamheten och misstron, och klamrar mig fast bara vid de få av mina vänner som faktiskt är på min sida, för att orka med. Förut kändes det som att jag äntligen lyckats upparbeta en viss respekt för mig, trots alla mina radikala idéer genom tiderna, och nu har det raserats igen. Nu har jag mindre respekt än jag skulle ha haft om jag aldrig blivit född...

Men kanske, kanske har jag fortfarande en chans. Att komma ut på andra sidan. Som en av de första som visste det som ni alla en dag kanske kommer att veta?...

Fast, även om jag hoppas, anser jag den chansen vara liten.

-------------------------------


Så vad säger ni, vill ni inte gå med i vår lilla skara? :) Kom och bli spetälsk, som jag! ;)

Thursday, 30 August 2012

Eftertanke om Breiviks fängelsedom

Hoppsan! Det blev som jag hoppades! Det är inte ofta det händer mig...

Anders Behring Breivik fick alltså fängelse och inte vård, och anses därmed ha varit "tillräknelig" vid tillfället för dådet. Jag var glad när jag på radion fick höra att rätten tillbakavisade den första utredningen, som sa att Breivik inte varit tillräknelig, bl a med orden att man måste skilja på en politisk vision och en vanföreställning! (Underförstått: 'Även om man tycker att den politiska visionen i fråga är vansinnig...!')

Men den positiva överraskningen fick snabbt en besk eftersmak när jag insåg att jag, förstås!, hamnat i klump med "hårdare-tag"-ivrarna, och sådana som gläds åt att "han aldrig kommer ut igen". Sån är inte jag.


Solbad på Bastøy fängelse i Norge

Jag är en sån som gillar Bastøy fängelse i Norge. Ett "human-ekologiskt" fängelse, där de intagna har tillgång till bastu, hästridning, tennisbana, skog, badstränder och solstolar, och där de förstås har ett jobb att gå till mån - fre. Jag hittade en brittisk artikel om fängelset här:

Norway’s controversial experiment – healing prisoners instead of punishing

I den står bl a att emedan fängelser i hela Europa har en återfallsfrekvens på 70-75% (dvs så många av de intagna begår nya brott efter avtjänat straff(!)), så har Sverige, Danmark och Finnland en återfallsfrekvens på 30% och Norge på 20%. Bastøy har en återfallsfrekvens på bara 16%. Är det inte så det ska vara? Är det inte det som är hela poängen med rättssystemet? Att folk faktiskt ska sluta begå brott?

Nej, kanske inte... Jag slås av hur defensiv den brittiska artikeln är. Den har fraser som: "whatever is happening here may be condemned, but cannot be ignored". Va? 'Condemned', är inte det ett starkt ord? Varför fördöma det som är bra och trevligt? Man kan kanske fnysa åt det, eller skratta, eller skaka på huvudet och tro att det aldrig kommer att funka, men 'fördöma', kom igen! Det är sånt man gör åt människorättsbrott! Det kunde kanske vara förståeligt om det vore dyrt, men det är det inte - tvärt om! Bastøy är Norges billigaste fängelse per intagen, dels för att fångarna jobbar och producerar så mycket av sin egen mat, men också för att man återvinner, tar hand om sina egna sopor, använder hästar i stället för bilar, och använder lokal energi som sol- och vindkraft. Det går i linje med filosofin: Vi är en del av vår omvärld. Om vi gör naturen eller människor omkring oss illa så kommer det så småningom tillbaka mot oss själva. Därför ska vi vara en positiv del av vår omvärld.

Om kostnaden säger artikeln defensivt: "The cost will be of some consolation to those who think the prisoners are having it too easy". 'Some consolation', huh? Behöver vi tröstas?

Ja bara titeln: "Norway's controversial experiment – healing prisoners instead of punishing", vad är så kontroversiellt med det? Vad är kontroversiellt med att läka? När jag först såg titeln tänkte jag mig faktiskt att den var ironiskt menad, men efter att ha läst hela artikeln ändrade jag mig. Ja, det står ju förresten rakt ut: En färsk opinionsundersökning visar att britterna är emot de nya reformerna, att minska överbeläggningen på fängelserna och återfallen till brott, genom kortare straff och att låta fångarna få riktiga jobb. Britterna vill i stället se längre och hårdare straff. Det gäller att veta vilken publik man skriver för...

Sannerligen håller vi på att förlora. De grymma och okunniga håller på att ta över. De som struntar i den faktiska återfallsfrekvensen och ropar på hårdare tag, håller på att ta över. Breivik håller på att ta över.

För det är ju just detta som Anders Behring Breivik är: Grym och okunnig, ropande på hårdare tag. Så jag skulle önska att Breivik hamnar på Bastøy, och att hen där får lära sig det där med att hen är en del av naturen, och att om man gör den illa kommer det tillbaka till en själv. Och att hur ska man kunna veta att man har rätt om man inte diskuterar med öppet sinne, och lär sig se det från den andra sidan också? Att man måste leva och låta leva, inte korrigera andra med våld för att det kan hända att man har fel. Att det enda man kan göra är att diskutera och hoppas att de andra lyssnar, och att annars ge sig, trots att man tror att man har rätt. För att det fortfarande kan hända att man har fel. Att hen ska inse att hen hade fel, och ändra sig... Först kan jag säga: "Där fick du!"

För Anders tror ju ännu att hen har rätt. Hen hävdade nödvärn i rätten, och tyckte att hen borde bli frikänd, eftersom hen bara hade gjort vad hen ansåg nödvändigt för att skydda nationen. Och att hen inte överklagar fängelsedomen är för att hen inte anser att staten är tillräckligt upplyst för att förstå det hen förstår, och "I en stat som med orätt fängslar någon är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset" (Henry David Thoreau). En sådan rättskaffens person, en martyr, är hen. Och förstås, ju svårare fängelseförhållandena är desto orättvisare är staten, och desto mer martyr och rättskaffens är Anders!

Det var inte det jag ville. Jag ville bara att Breivik skulle få fängelse isf psykvård, så att samhället måste betrakta honom som tillräknelig, så att det inte så lätt skulle kunna avfärda honom som bara en ensam galning, så att det skulle bli tvunget att se sitt eget ansvar, rannsaka sig självt och kanske inse hur felaktig den inslagna, hårda vägen är, så att det kunde byta riktning, mot mer solidaritet, så att vi i förlängningen kunde få humanare, mer konstruktiva och förstås kortare fängelsestraff! ...Men det förstod ni ju säkert!;)

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Andra inlägg som anknyter till detta:
Om Anders Behring Breiviks dom, 2012-08-24
Vi håller på att förlora, 2011-08-24


Fler citat om Bastøy från den brittiska artikeln:

'Bastoy takes the opposite approach to a conventional prison where prisoners are given no responsibility, locked up, fed and treated like animals and eventually end up behaving like animals.


‘Here you are given personal responsibility and a job and asked to deal with all the challenges that entails. It is an arena in which the mind can heal, allowing prisoners to gain self-confidence, establish respect for themselves and in so doing respect for others too.’


According to the governor, the principles upon which Bastoy are based can be traced back to a mixture of theories on psychology, sociology and ecology which emerged from the heady hothouse of early Seventies West Coast American academia. But the origins are even older.


‘I believe the UK is going in the wrong direction – down a completely mad and hopeless path, because you still insist on revenge by putting people into harsh prison conditions which harm them mentally and they leave a worse threat to society than when they entered.


‘This system actually has nothing to do with Norway specifically or this island, so I see absolutely no reason why it can’t be adopted in the UK.’


Bastoy’s results, like the prisoners, the guards and indeed the governor, have an unsettling way of speaking for themselves.

Friday, 24 August 2012

Om Anders Behring Breiviks dom

Om en timme börjar domen mot Anders Behring Breivik läsas upp. Jag vill inte uppmana domstolen att göra det ena eller andra, det där vet de mycket mer om än jag. Jag vill bara att domen, vad den än blir, ska vara riktig. Väl underbyggd, korrekt. Och som en pappa till en överlevare från Utøya sa på radion nyss: "inte färgad av alla de känslor som råder just nu". Hen ville att domen skulle stå sig i 50 år, och det vill jag med.

Men om jag ändå finge önska vad den riktiga och korrekta domen skulle vara... vård eller fängelse... då önskar jag fängelse. Bara för att det skulle göra det svårare för etablissemanget att avfärda Anders som bara en ensam galning. För en ensam galning kommer man ju aldrig att helt kunna skydda sig mot! Då finns det inte så mycket mer att göra, utom att se över sina säkerhetsrutiner.

Det kunde ytterligare försena det nödvändiga uppvaknandet. Att se att det vi håller på med inte går åt rätt håll, och att det finns ett skyhögt pris att betala. Att inse att vi återigen måste sätta till alla klutar för att börja leva i fred med varandra, med allt vad det innebär av tolerans, respekt, kunskap och förståelse. Att vad det än kostar för att göra det, så är priset för att inte göra det så mycket högre.

--------------------------------------
Läs uppföljningen: Eftertanke om Breiviks fängelsedom, 2012-08-30
Se även: Vi håller på att förlora 2011-08-24, med en längre bakgrund till denna text

Edit: Sprang på en läsvärd artikel som problematiserar väldigt fint kring detta: Något saknas i bilden av Anders Behring Breivik, artikel i DN 2012-06-26, av en Jan Kjærstad

Tuesday, 14 August 2012

Barn

Kärlek och respekt! Det låter så enkelt...

Mot slutet av sitt första levnadsår utvecklade mitt barn talangen vrede. Till dess var det enkelt! Ungen grät bara för att hen var ledsen eller rädd, och visst var det jobbigt ibland, men knappast svårt! Kärlek och respekt för hela slanten.

Men hur gör man när ungen skriker i vrede och förtvivlan för att hen inte får en kiwi, när det faktiskt inte finns någon kiwi? Eller för att hen inte får springa ut och leka på vägen? Eller för att mamma faktiskt bara vill skriva klart det här lilla smset till pappa om vad pappa ska handla på hemvägen innan barnet får leka med telefonen?... Och hur, HUR gör man när ungen för 5001:a gången slänger ner maten på golvet när hen tröttnat på den?!!!...

Ja, några saker har jag faktiskt kommit på. Några enkla principer som funkar när jag väl använder dem. Så jag tänkte jag skulle dela med mig av dem:

Utgångspunkten som jag övertygat tror på är att barnet aldrig ska känna att jag använder min överlägsna styrka och storlek för att köra över henom. Om jag gör det lär hen sig att det är ok att köra över andra när man kan. Och när man tror att man har rätt, vilket man väl alltid tror. För det mesta försöker jag därför att alltid få barnet att gå med på det som ska göras frivilligt. Det innebär att jag ibland tar risken att hen gör det hen inte får, och hanterar krisen efteråt, i stället för att genast gripa in och hindra.

Men ibland går det inte! Jag KAN inte tillåta barnet att springa ut i vägen, utan MÅSTE genast sätta min större, starkare kropp emellan. Från allra första månaderna kommer barnet att vilja saker som man måste hindra, och hen börjar gråta. Det är lätt hänt att barnet tycker att du är hens fiende, som vill att hen ska lida, och inte ha nåt kul. Då gäller det att trösta! Den som tröstar i ens lidande kan inte vilja att man ska lida. Då måste det finnas något annat skäl till att föräldern gör som hen gör!

Det gäller att visa att du är på barnets sida. Att komma ihåg att det faktiskt även är en trygghet för barnet att ha en förälder som säger till vad man får och inte får. En som guidar en rätt och skyddar en mot faror. Låt därför inte arg när du säger till barnet att låta bli något, låt bekymrad, förskräckt, som om du bryr dig om hens säkerhet. Få barnet att känna: 'Puh! Vilken tur att jag inte gjorde det där, det tycks som om det kunde ha gått illa!'.

Känn med barnet. Då lär sig barnet att vara lyhörd för andras känslor, och respektera dem. Om barnet slog sig, låt henom gråta ut i din famn ända tills smärtan är över! Säg inte: "Det var inte så farligt! Nu är det bra!", för att barnet ska gråta mindre. Då lär sig barnet att ignorera sin egen och andras smärta, till harm för framtida hälsa, fysisk och psykisk. Visst, barnet gråter säkert mindre, men det är inte alltid den som gråter minst som är minst skadad...

Ljug aldrig för barnet! ÅTMINSTONE inte om barnet troligen kommer att få reda på det! T ex att du lovar att göra något sedan, och hoppas att barnet ska glömma bort det. Då lär sig barnet att det är ok att ljuga, om man tror sig kunna vinna någon fördel på det, vilket man väl alltid tycker.

Smit aldrig ut utan att säga hej då. Visst, i början vet barnet ändå inte vad hej då betyder, men det lär hen sig snabbt! Då blir det gråt och gnäll, men om du alltid säger hej då och kramas innan du går får barnet åtminstone en chans att visa dig vad hen känner, och kan dessutom lita på att så länge du inte sagt hej då är du kvar. Om du bara smiter ut måste ju barnet oroa sig för att du kan försvinna när som helst, hela tiden.

Barn är empatiska, och de älskar social samvaro, inkludering. Om barnet slår dig eller gör något annat som bara är för mycket, eller om du bara känner att du blir jättearg, gå därifrån. Säg ärligt: "Näe, nu blev jag faktiskt ledsen!" och gå. Barnet kommer efter dig, och då kan du föreslå att hen ska säga förlåt, och ni kan bli vänner igen och prata om det som hänt. Ofta om barnet slåss och river och irritation uppstått kan man bara föreslå att nu slutar vi med det här och kramas i stället, och till ens i början stora förvåning går barnet ofta med på det! Hen ville väl bara ha lite uppmärksamhet och fick den kanske inte. Säg också att du blev ledsen, och inte arg, om barnet kastar mat på golvet. Fråga om barnet vill att du ska vara glad i stället. Barnet säger ja, och du föreslår att hen plockar upp det hen kastat, och sen säger du att nuuu blev du glad! Glöm inte att själv säga förlåt, när du råkat göra barnet illa.

De flesta regler vi har i vårt samhälle handlar faktiskt om social samvaro och inkludering. Det är därför vi inte stjäl, har sönder saker eller kastar vårt skräp överallt. Det skulle bli så jobbigt om alla gjorde så! Att leva i ett samhälle, en flock, är ett ständigt förhandlande om hur allas intressen ska tillgodoses på rättvist sätt, det är den naturligaste sak i världen för ett flockdjur. Förhandla därför med ditt barn! Locka eller hota med något! "Vill du gå till dagis? Då måste du ta på dig tröjan!". En nästan pinsamt effektiv metod är att ställa barnet inför ett kvasival: "Endera lägger du tillbaka den eller så gör mamma/pappa det!". Va?! Hallå! Barnet vill ju leka med den, men föredrar ändå den värdighet det innebär att få lägga tillbaka den själv, framför smärtan att få den ryckt ur sin hand. (Barnet känner förstås till sin svaga förhandlingposition...)

Det här kan tyckas vara ett övergrepp av mer subtil natur! 'Du får välja, så länge du väljer nåt jag vill'. Men å andra sidan, då lär sig barnet argumentera! För det finns alltid utrymme för barnet att genomskåda luckorna i mina alternativ och komma med ett eget, bättre. Beslut tas först när det accepterats av båda parter.

Du ska aldrig vara rädd för att ändra dig! En del säger att man ska det, att om man ändrat sig en gång ser barnet att det finns en chans, och sporras att kämpa hårdare nästa gång. Men det SKA finnas en chans! Om du visar att du kan ändra dig lär sig barnet att det är ok att ändra sig. Dessutom ger du barnet möjlighet att påverka på ett fredligt och demokratiskt sätt. Om du inte gör det pressar du bara barnet att ta till odemokratiska sätt att få sin vilja igenom. Genom skrik, ljug, våld eller bara ren olydnad.

Det enda du inte ska göra är att ge dig. Dvs att gå med på något du egentligen tycker är fel, för att du inte orkar stå emot barnets påtryckningar. Men att ge med sig för att man faktiskt tänkt om, är något helt annat! Och det är så skönt när man kan vara ärlig, och veta att man säger nej för att det faktiskt verkligen inte går! Inte för att man svarade för snabbt, och nu bara vägrar ändra sig. Och naturligtvis känner barnet nånstans av den skillnaden.

Jag tror inte man ska vara hierarkisk i sitt barnuppfostrande. Vill man att barnet ska vara jämlikt senare ska man behandla det som jämlikt nu. Dvs varje gång din vilja segrar över barnets måste det finnas goda skäl till det. Skäl som att det är farligt att leka på vägen, eller som att mamma/pappa är trött och orkar faktiskt inte leka häst just nu. Men inte bara som: "För att jag säger det och jag är din förälder! Du är bara ett barn!". Så lär sig inte barnet att vara jämlikt. Så lär det sig att det är nedtryckt just nu, och det är ok att trycka ner någon annan när man själv får chansen.


För allt som barnet ska kunna och göra som ungdom och vuxen, lär det sig ju som barn. Och inte genom att du säger det, utan genom att du gör det. Så använd hårdhet och förslagenhet, om du vill att barnet senare ska bli sådant! Och lyhördhet och empati om du vill att hen ska bli sån.

Kärlek och respekt. Det är ändå där allting börjar och slutar. Bara man hittar sig lite enkla redskap för att få det att funka i praktiken också. Hoppas dessa funkar för er som de hittills gjort för oss!

(Och kommentarer mottages tacksamt!)
 

Sunday, 1 April 2012

11:e september - Ett "inside job"

Kalla mig inte konspirationsteoretiker. Det är jag inte. Men jag har övertygats av argumenten, och de människor världen över som liksom jag idag ifrågasätter USA:s officiella förklaring av attackerna den 11:e september 2001 blir bara fler och fler. Detta är inte förvånande, eftersom bildbevisen finns på internet. Dvs, filmerna som bevisar att både tvillingtornen och byggnaden WTC7 rasade till följd av en kontrollerad sprängning.


WTC7 sprängs

Södra tornet sprängs
Visste ni ens det förresten? Att WTC7, sådär 100 m bort från tvillingtornen, också rasade? Jodå! Efter att ha brunnit i sju timmar föll plötsligt hela byggnaden ihop, och taklinjen gjorde en rörelse som motsvarade fritt fall de första 30 meterna. Vilket betyder att den föll utan motstånd. Vilket betyder att efter sju timmar bestämde sig plötsligt 30 m byggnad för att bara pulveriseras på en gång...

För den som vill se bildbevisen rekommenderar jag främst David Chandlers Youtube-kanal, DavidChandler911.

Hans korta filmsnuttar:
och
torde vara bevis nog. Mycket mer material finns för den som vill bli ännu mera övertygad.

Detta är de fysikaliska, vetenskapliga bevisen. Men för den som känner sig väldigt främmande för fysik och vetenskap finns en hel del annat i den officiella förklaringen som borde väcka misstankar. David Ray Griffin, filosofiprofessor, har t ex skrivit en lång artikel på internet, samt givit ut några böcker (recension), där han bl a pekar ut sådana underligheter som att en mängd mobilsamtal rapporterades från flygplanspassagerarna till anhöriga på marken, trots att sådana inte var möjliga då, eller ens nu. Ännu märkligare är att samtalen senare rapporterats ha kommit via flygstolstelefonerna i stället, trots att flera av de anhöriga säger sig ha sett i sina mobil-displayer att samtalet kom från deras anhörigas mobiler.

Han skriver vidare om pass och pannband som hittats i New York och vid planet som krashade i Pennsylvania. Det mest misstänkliga i dessa fynd är kanske ändå inte passet som tagit sig ut oskatt ur ett brinnande inferno, utan att de röda, typiskt muslimska pannbanden används av shia-muslimer. De påstådda kaparna var sunni-muslimer. Att de skulle använda varandras symboler är ungefär lika troligt som att få se en protestant göra korstecknet. Men vet genomsnittsamerikanen det? Att kaparna hade röda pannband vittnades det även om i mobilsamtalen.

En tredje mycket svårförklarlig sak, om nu planen skulle ha blivit kapade, är att piloterna, trots att de sägs ha hörts skrika saker på en radioupptagning medan kaparna tog sig in i cockpit, inte slog in sin lilla ”vi blir kapade”-kod på sina transponders, vilket väl borde vara det första de skulle ha gjort!

Dr Griffin börjar sin artikel med: ”Mycket av USA:s utrikespolitik sen den 11:e september har baserats på antagandet att vi attackerades av muslimer den dagen. Detta antagande användes, mest framträdande, för att rättfärdiga krigen i Afghanistan och Irak”. Så ni ser att det fanns motiv, och att vi ännu lever med eftereffekterna.

Många andra, t ex expolisen Michael C Ruppert, pratar om motiv. Bl a starka ekonomiska motiv: Att undvika en snar ekonomisk kollaps. Själv har jag inte gett mig in i detalj i motiven. Inte heller i frågor om exakt vem som gjorde det, eller hur. I stället ber jag att få återkomma till det jag skrev i början: Bildbevisen finns på internet. Bevis för att byggnaderna sprängdes, och att den officiella förklaringen därmed är lögn. Hela den muslimska flygkapar-terror-attacken var en bluff, och effekterna för allas vår värld har varit, och är ännu, ödesdigra! (Se t ex Amnestys artikel 10 år efter 11:e september.)

Därför vill jag be er alla: Informera er, och hjälp sedan till att informera andra. Låt det bli allmänt känt.

Karolina Hagegård
Civilingenjör
----------------------------

Ovan text är en insändare som publicerades i (landets bästa nyhetskanal?) Fria Tidningen 2012-05-03 med rubriken "Sök efter sanningen själva". Bloggtexten är tänkt att tjäna som en referens som jag själv och andra kan gå tillbaka till, för att snabbt hitta seriösa argument, och länkar till seriösa källor. Genom alla mina tvivel och omsvängningar hit och tid har dessa argument och källor hela tiden stått sig. Så ge dem en chans!

Friday, 16 March 2012

Varje sedel är en valsedel

En populär uppfattning nu för tiden tycks vara att eftersom det kostar mer pengar att handla miljö- och rättvisemärkt (numera visst kallat "fairtrade-märkt") så kan man göra mer nytta för världen om man låter bli att handla miljö- och fairtrade-märkt, och i stället lägger pengarna man får över på välgörande ändamål! Låt oss testa den teorin med ett räkneexempel:

Säg att ditt hushåll handlar konsumtionsvaror för 4000 kr/mån, och att inget av det är miljö- eller fairtrade-märkt. Om ni i stället skulle handla allt detta miljö- och fairtrade-märkt, låt oss kalla det att "handla etiskt", så skulle det kosta mer. Hur mycket mer beror lite på vad man handlar, men kanske så mycket som 50% mer om jag tar i, alltså totalt 6000 kr. Genom att inte handla etiskt sparar ni alltså 2000 kr som ni kan lägga på välgörande ändamål.

Oj vad mycket! Det måste ju verkligen vara bra för världen!... kan man tycka. Men å andra sidan, om ni i stället skulle handla etiskt för de där 6000 kronorna, då skulle ju varenda krona av dessa 6000 ha gjort nytta för världen. Det är ju ännu mer.

Dessutom, låt oss inte glömma bort att genom att handla oetiskt, vilket innefattar grönsaker som odlats med gifter och kostgödsel, djur som fötts upp i stressande djurfabriker, kläder som tillverkats av barnarbetare eller av vuxna i usla arbetsförhållanden, utan fackliga rättigheter och knappt nån lön osv, så bidrar ni ju också till att försämra världen. Industrijordbruket och utnyttjandet av fattiga arbetare existerar ju inte för sin egen skull, utan fortgår ju bara så länge det finns kunder kvar som sponsrar verksamheten med sina pengar. Genom att lägga era 6000 kr på etisk konsumtion har ni alltså inte bara lagt 6000 kr på att sponsra nytta för världen, ni har också låtit bli att lägga 4000 kr på att sponsra onytta för världen. Den totala skillnaden för världen blir alltså inte mindre än 10000 kr till det bättre! :D


Så ni ser hur stor skillnad det gör var vi lägger våra röster, dvs våra pengar! Många av er skänker kanske någon hundralapp i månaden till Greenpeace eller Amnesty, och det är förstås bra, men hur stor del är det av er ekonomi? Försvinnande liten!

Så fortsätt att skänka pengar till välgörande ändamål om ni vill, men ta er en rejäl tankeställare på vad ni gör med resten av era pengar också. För varje sedel är en valsedel! Och svenskarna är ett av världens rikaste folk.



------------------------------------------
Se även: BOJKOTTA VÄRLDENS BARN!!!!, 2013-10-11

Monday, 6 February 2012

När USA krossade min världsbild

Runt den 11 september 2001 hade jag en period av nyhetsstrejk. Jag hade upptäckt att det gjorde mig mindre nedstämd och stressad, och jag fick ofta veta de mer intressanta händelserna ändå, via andra. När jag ringde till min kompis A den här dagen sa hen upprört i telefonen: ”Just ja, du har ju ingen TV! Du måste ta dig till en TV Karolina, det är som värsta sjuka actionfilmen!!... Typ Armageddon!”
När jag så lyckades ta mig till A:s TV minns jag att Malou satt framför en stor TV-bild som visade hur ett flygplan gång på gång flög in i en skyskrapa, samtidigt som hon intervjuade folk med någon väldigt fjärran koppling till USA, och jag tyckte att det var smaklöst. Så jag kände mig tillräckligt informerad och gick därifrån. (Och inte tänkte jag då på hur tornen föll, eller varför ett flygplan överhuvud taget skulle få en byggnad att rasa ihop i en liten prydlig hög av grus...)

Lite senare hörde jag att nu skulle USA starta krig mot Afghanistan. Det kunde inte vara allvar!!!, trodde jag. Varför??? Tydligen för att de trodde att den som utfört 9/11-attacken befann sig där, men vad hade det med saken att göra? Om han hade gömt sig i New York, skulle de ha bombat New York då? Är inte det här en fråga om polisarbete, där oskyldiga lämnas utanför? Vad då krig?!...

Fram till den dagen hade min uppfattning om USA mest baserats på TV-serier som Vänner och Huset fullt. Där var människor snälla och roliga och sa ”I love you daddy!” – ”Aaaaaw!” och så. De hade sina egenheter men i stort sett var de ungefär som vi, rika, utvecklade och därmed fredliga. Omedvetet gick jag och bar på en uppfattning att krig var något som hörde det förflutna till. Det hörde till tiden innan vi blivit såhär civiliserade. Att det fortfarande fanns några krig här och där berodde på att alla ännu inte nått samma grad av civilisation, men allteftersom tiden gick skulle de också göra det, och sedan skulle alla krig upphöra! Alltså slog min hjärna knut på sig själv för att försöka förstå USA:s beteende nu!...

Och det var i samband med det som det äntligen kom till min kännedom att USA aldrig varit fredligt. Att de redan hade bombat 26 länder efter 2:a världskriget. (Antalet länder har inte stigit mellan 2001 och nu, bara antalet bombningar...) Och så förstörde de min fina, linjära historieskrivning som gick från krig till fred. Strax därpå tvingade de igenom att deras soldater skulle få immunitet för krigsbrott i Irak, genom att hota att annars sabotera ett fredsprojekt i Bosnien genom att lägga sitt veto*. Ren kidnappning alltså, för de hade egentligen ingenting emot fredsprojektet i Bosnien!... Osv. Som om de verkligen ville anstränga sig för att min naiva, goda uppfattning om dem aldrig skulle återupprättas. Och det lyckades.

Så var stod jag nu? Det land som hade hyllats som världens största hjältenation betedde sig som en skurkstat! Och fortsatte att hyllas som hjältar!!... Av andra som jag också betraktade som bra länder, civiliserade och fredliga... Min tro på världens inneboende godhet höll på att rämna i sina grundvalar.



Nu, många år senare, har jag kommit till en ny världsanalys. Tydligen räcker det inte att ett land är rikt och utvecklat för att det ska vara gott. Snarare är det nog så att pengar är makt, och att makt alltid korrumperar. Kanske kan man säga att alltid när det finns mycket pengar i något kommer övergrepp att ske, och lidande orsakas. Diamantbrytning, sexhandel, adoption, handel som går mellan fattiga länder och rika,... Och min nya kur mot detta onda är nu i stället: Civilsamhället! En engagerad och informerad allmänhet som lägger sig i allt, och tvingar makthavarna att bete sig humant. Men ännu viktigare: Tar saken i egna händer och skapar god utveckling själva, där så är möjligt. Bevisa att det går genom att vara ett exempel.

Det är varje ny generations ansvar att återerövra folkmakten!
-----------------

*Vidare läsning: Internationella brottmålsdomstolen – en garanti för rättvisa? Bl a om alla de sätt på vilka USA motarbetat internationell rätt. Mycket intressant!

Monday, 9 January 2012

Skattemedel är väl inte vinst heller

Allt detta snack om huruvida man ska få ta ut vinster ur friskolor, och i så fall hur mycket och under vilka omständigheter... Jag tycker det är så konstigt! Det finns ju inte ens några vinster att ta ut! En skola producerar ju inte några ekonomiska värden!

Alltså, låt oss tala klarspråk om det här: Ett företag som producerar och säljer - säg - olivolja gör vinst om inkomsterna är större än utgifterna. Här kan man säga att vinstens storlek är ett mått på hur bra företaget är på att göra sitt jobb. Ju bättre olivolja de gör desto högre pris kan de ta för den. Ju mindre utgifter de har per mängd olivolja, desto effektivare kan man anta att de producerar sin olivolja. Även marknadsföring kan ju sägas vara något som ingår i jobbet, och ju bättre marknadsföring desto mer försäljning. Allt detta ger högre vinst. Allt i sin ordning.

Men en skola! Där funkar det ju helt annorlunda. Ju bättre skolan gör sitt jobb, desto mer kan barnen och ungdomarna när de går ut, och desto bättre rustade är de för livet i samhället. Men får skolföretaget mer inkomster för det? Nej, självklart inte! Skolföretaget får en viss skolpeng för varje barn som går igenom deras system, oavsett hur bra eller dåligt skolan utbildar barnen. Inkomsterna är alltså totalt frikopplade från verksamheten, med ett undantag: Marknadsföringen. Ju bättre skolan marknadsför sig, desto fler barn och desto mer pengar. Det är den enda del av verksamheten där skolföretaget har ett ekonomiskt incitament att göra bra ifrån sig.

Utgifterna däremot är desto lättare för skolföretaget att påverka. Enkelt kan det uttryckas: Ju mindre man gör, desto mindre kostar det, och desto högre vinst. Va bra! Vi har gett våra skolor ekonomiska incitament att göra så lite som möjligt för våra barn!...

I kommunala verksamheter (alltså inte företag) går det ofta helt annorlunda till. Där förhandlar man varje år om att få en viss summa skattepengar till sin verksamhet, och måste argumentera väl för vad de behövs till. Om man vid slutet av verksamhetsåret inte har använt upp alla pengarna går de tillbaka in i budgeten, och i regel får man mindre pengar nästa år. Ja? Man använde dem ju inte, så tydligen behövde man dem inte!...

Så är det väl för friskolor också? De får också skattepengar av samhället för att utföra ett visst uppdrag, och om de inte har använt pengarna vid årets slut, då har de väl endera inte utfört uppdraget, eller också behövdes inte så mycket pengar för uppdraget! Pengar kvar i kassan för en verksamhet som inte får några inkomster från det de gör, men däremot utgifter, är ju inte ett tecken på ett väl utfört arbete, tvärt om! Tydligen hade de ju kunnat göra mer, men underlät att göra det!

Så låt bli att prata om "vinster i privata skolföretag", det förvirrar bara debatten. Det ger intrycket av att något som i själva verket är dåligt är något bra. Låt oss i stället kalla det för vad det är: "Kvarblivna, outnyttjade skattemedel".

Saturday, 7 January 2012

Vet du vad pengar är?

Vet du egentligen hur pengar blir till? Hur görs pengar?

"De trycks av riksbanken", kanske du säger, och du har rätt till 2%. Ca två procent av alla världens pengar är fysiska pengar som trycks av riksbanker och centralbanker. Resten är elektroniska pengar; virtuella pengar så att säga, cyber-pengar! Vet du hur de blir till då?

Enkelt uttryckt, såhär: Du ansöker om kredit eller ett lån. Banken beviljar det, och skriver helt enkelt in summan på ditt konto, dvs på datorn. Vips, så finns pengarna, och går att handla med!

"Men motsvaras inte summan ändå av papperspengar och mynt i bankens kassavalv?", frågar du. Icke! Dvs, banken har en del av pengarna i fysisk form. Ytterligare en del "har de" i elektronisk form. Men lustigt nog får de, enligt svenska regler, låna ut 9 gånger mer pengar än vad de har!... Och så länge du bara betalar tillbaka pengarna till banken är ju ingen skada skedd...

Detta kallas "fraktionella reserver" ("fractional reserves" på engelska), dvs en fraktion, eller en bråkdel, av summan man lånar ut finns på riktigt.

Men antag att du använder de lånade pengarna till att, säg, köpa en soffa. Soffaffären sätter in pengarna på sin bank. Nu "har" soffaffärens bank de pengar som du lånat av din bank, men som din bank alltså inte egentligen hade mer än 1/9 av, och soffaffärens bank kan nu låna ut hela summan gånger nio! Osv, osv, osv. Och större och större niondelar blir det, och mer och mer pengar, utan att det någonstans efter vägen uppstått några fler tillgångar!...........

Och sålunda kommer det sig att de allra flesta "pengar" faktiskt inte finns på riktigt, utan är en skuld. Det är det som är svaret på denna texts rubrik. Pengar är skuld, och om alla skulder skulle betalas tillbaka skulle det alltså nästan inte finnas några pengar alls kvar i samhället. En annan lustig detalj att tänka på är att skulderna i regel ska betalas tillbaka med ränta. Dvs, du ska ge lite mer pengar tillbaka till banken än de låtsaspengar som de lånade ut till dig. Vart ska de pengarna komma ifrån? Tja, någonstans måste väl någon ta ett lån till, så att det uppstår lite mer pengar som på något vis hamnar i din ägo (kanske jobbar du i en soffaffär och får lön ifrån deras vinst?) och så ger du dem till din bank. Som nu kan låna ut ännu mer pengar, mot ännu mer ränta, så att ännu mer pengar måste uppstå.


Så nu frågar jag dig: Är det konstigt att ekonomier kollapsar? Kan man i evighet fortsätta att betala tillbaka skulder med mer och mer pengar som skapats genom nya skulder?

Se även filmen: Money as debt. Finns på Youtube.