Thursday, 30 August 2012

Eftertanke om Breiviks fängelsedom

Hoppsan! Det blev som jag hoppades! Det är inte ofta det händer mig...

Anders Behring Breivik fick alltså fängelse och inte vård, och anses därmed ha varit "tillräknelig" vid tillfället för dådet. Jag var glad när jag på radion fick höra att rätten tillbakavisade den första utredningen, som sa att Breivik inte varit tillräknelig, bl a med orden att man måste skilja på en politisk vision och en vanföreställning! (Underförstått: 'Även om man tycker att den politiska visionen i fråga är vansinnig...!')

Men den positiva överraskningen fick snabbt en besk eftersmak när jag insåg att jag, förstås!, hamnat i klump med "hårdare-tag"-ivrarna, och sådana som gläds åt att "han aldrig kommer ut igen". Sån är inte jag.


Solbad på Bastøy fängelse i Norge

Jag är en sån som gillar Bastøy fängelse i Norge. Ett "human-ekologiskt" fängelse, där de intagna har tillgång till bastu, hästridning, tennisbana, skog, badstränder och solstolar, och där de förstås har ett jobb att gå till mån - fre. Jag hittade en brittisk artikel om fängelset här:

Norway’s controversial experiment – healing prisoners instead of punishing

I den står bl a att emedan fängelser i hela Europa har en återfallsfrekvens på 70-75% (dvs så många av de intagna begår nya brott efter avtjänat straff(!)), så har Sverige, Danmark och Finnland en återfallsfrekvens på 30% och Norge på 20%. Bastøy har en återfallsfrekvens på bara 16%. Är det inte så det ska vara? Är det inte det som är hela poängen med rättssystemet? Att folk faktiskt ska sluta begå brott?

Nej, kanske inte... Jag slås av hur defensiv den brittiska artikeln är. Den har fraser som: "whatever is happening here may be condemned, but cannot be ignored". Va? 'Condemned', är inte det ett starkt ord? Varför fördöma det som är bra och trevligt? Man kan kanske fnysa åt det, eller skratta, eller skaka på huvudet och tro att det aldrig kommer att funka, men 'fördöma', kom igen! Det är sånt man gör åt människorättsbrott! Det kunde kanske vara förståeligt om det vore dyrt, men det är det inte - tvärt om! Bastøy är Norges billigaste fängelse per intagen, dels för att fångarna jobbar och producerar så mycket av sin egen mat, men också för att man återvinner, tar hand om sina egna sopor, använder hästar i stället för bilar, och använder lokal energi som sol- och vindkraft. Det går i linje med filosofin: Vi är en del av vår omvärld. Om vi gör naturen eller människor omkring oss illa så kommer det så småningom tillbaka mot oss själva. Därför ska vi vara en positiv del av vår omvärld.

Om kostnaden säger artikeln defensivt: "The cost will be of some consolation to those who think the prisoners are having it too easy". 'Some consolation', huh? Behöver vi tröstas?

Ja bara titeln: "Norway's controversial experiment – healing prisoners instead of punishing", vad är så kontroversiellt med det? Vad är kontroversiellt med att läka? När jag först såg titeln tänkte jag mig faktiskt att den var ironiskt menad, men efter att ha läst hela artikeln ändrade jag mig. Ja, det står ju förresten rakt ut: En färsk opinionsundersökning visar att britterna är emot de nya reformerna, att minska överbeläggningen på fängelserna och återfallen till brott, genom kortare straff och att låta fångarna få riktiga jobb. Britterna vill i stället se längre och hårdare straff. Det gäller att veta vilken publik man skriver för...

Sannerligen håller vi på att förlora. De grymma och okunniga håller på att ta över. De som struntar i den faktiska återfallsfrekvensen och ropar på hårdare tag, håller på att ta över. Breivik håller på att ta över.

För det är ju just detta som Anders Behring Breivik är: Grym och okunnig, ropande på hårdare tag. Så jag skulle önska att Breivik hamnar på Bastøy, och att hen där får lära sig det där med att hen är en del av naturen, och att om man gör den illa kommer det tillbaka till en själv. Och att hur ska man kunna veta att man har rätt om man inte diskuterar med öppet sinne, och lär sig se det från den andra sidan också? Att man måste leva och låta leva, inte korrigera andra med våld för att det kan hända att man har fel. Att det enda man kan göra är att diskutera och hoppas att de andra lyssnar, och att annars ge sig, trots att man tror att man har rätt. För att det fortfarande kan hända att man har fel. Att hen ska inse att hen hade fel, och ändra sig... Först kan jag säga: "Där fick du!"

För Anders tror ju ännu att hen har rätt. Hen hävdade nödvärn i rätten, och tyckte att hen borde bli frikänd, eftersom hen bara hade gjort vad hen ansåg nödvändigt för att skydda nationen. Och att hen inte överklagar fängelsedomen är för att hen inte anser att staten är tillräckligt upplyst för att förstå det hen förstår, och "I en stat som med orätt fängslar någon är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset" (Henry David Thoreau). En sådan rättskaffens person, en martyr, är hen. Och förstås, ju svårare fängelseförhållandena är desto orättvisare är staten, och desto mer martyr och rättskaffens är Anders!

Det var inte det jag ville. Jag ville bara att Breivik skulle få fängelse isf psykvård, så att samhället måste betrakta honom som tillräknelig, så att det inte så lätt skulle kunna avfärda honom som bara en ensam galning, så att det skulle bli tvunget att se sitt eget ansvar, rannsaka sig självt och kanske inse hur felaktig den inslagna, hårda vägen är, så att det kunde byta riktning, mot mer solidaritet, så att vi i förlängningen kunde få humanare, mer konstruktiva och förstås kortare fängelsestraff! ...Men det förstod ni ju säkert!;)

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Andra inlägg som anknyter till detta:
Om Anders Behring Breiviks dom, 2012-08-24
Vi håller på att förlora, 2011-08-24


Fler citat om Bastøy från den brittiska artikeln:

'Bastoy takes the opposite approach to a conventional prison where prisoners are given no responsibility, locked up, fed and treated like animals and eventually end up behaving like animals.


‘Here you are given personal responsibility and a job and asked to deal with all the challenges that entails. It is an arena in which the mind can heal, allowing prisoners to gain self-confidence, establish respect for themselves and in so doing respect for others too.’


According to the governor, the principles upon which Bastoy are based can be traced back to a mixture of theories on psychology, sociology and ecology which emerged from the heady hothouse of early Seventies West Coast American academia. But the origins are even older.


‘I believe the UK is going in the wrong direction – down a completely mad and hopeless path, because you still insist on revenge by putting people into harsh prison conditions which harm them mentally and they leave a worse threat to society than when they entered.


‘This system actually has nothing to do with Norway specifically or this island, so I see absolutely no reason why it can’t be adopted in the UK.’


Bastoy’s results, like the prisoners, the guards and indeed the governor, have an unsettling way of speaking for themselves.

Friday, 24 August 2012

Om Anders Behring Breiviks dom

Om en timme börjar domen mot Anders Behring Breivik läsas upp. Jag vill inte uppmana domstolen att göra det ena eller andra, det där vet de mycket mer om än jag. Jag vill bara att domen, vad den än blir, ska vara riktig. Väl underbyggd, korrekt. Och som en pappa till en överlevare från Utøya sa på radion nyss: "inte färgad av alla de känslor som råder just nu". Hen ville att domen skulle stå sig i 50 år, och det vill jag med.

Men om jag ändå finge önska vad den riktiga och korrekta domen skulle vara... vård eller fängelse... då önskar jag fängelse. Bara för att det skulle göra det svårare för etablissemanget att avfärda Anders som bara en ensam galning. För en ensam galning kommer man ju aldrig att helt kunna skydda sig mot! Då finns det inte så mycket mer att göra, utom att se över sina säkerhetsrutiner.

Det kunde ytterligare försena det nödvändiga uppvaknandet. Att se att det vi håller på med inte går åt rätt håll, och att det finns ett skyhögt pris att betala. Att inse att vi återigen måste sätta till alla klutar för att börja leva i fred med varandra, med allt vad det innebär av tolerans, respekt, kunskap och förståelse. Att vad det än kostar för att göra det, så är priset för att inte göra det så mycket högre.

--------------------------------------
Läs uppföljningen: Eftertanke om Breiviks fängelsedom, 2012-08-30
Se även: Vi håller på att förlora 2011-08-24, med en längre bakgrund till denna text

Edit: Sprang på en läsvärd artikel som problematiserar väldigt fint kring detta: Något saknas i bilden av Anders Behring Breivik, artikel i DN 2012-06-26, av en Jan Kjærstad

Tuesday, 14 August 2012

Barn

Kärlek och respekt! Det låter så enkelt...

Mot slutet av sitt första levnadsår utvecklade mitt barn talangen vrede. Till dess var det enkelt! Ungen grät bara för att hen var ledsen eller rädd, och visst var det jobbigt ibland, men knappast svårt! Kärlek och respekt för hela slanten.

Men hur gör man när ungen skriker i vrede och förtvivlan för att hen inte får en kiwi, när det faktiskt inte finns någon kiwi? Eller för att hen inte får springa ut och leka på vägen? Eller för att mamma faktiskt bara vill skriva klart det här lilla smset till pappa om vad pappa ska handla på hemvägen innan barnet får leka med telefonen?... Och hur, HUR gör man när ungen för 5001:a gången slänger ner maten på golvet när hen tröttnat på den?!!!...

Ja, några saker har jag faktiskt kommit på. Några enkla principer som funkar när jag väl använder dem. Så jag tänkte jag skulle dela med mig av dem:

Utgångspunkten som jag övertygat tror på är att barnet aldrig ska känna att jag använder min överlägsna styrka och storlek för att köra över henom. Om jag gör det lär hen sig att det är ok att köra över andra när man kan. Och när man tror att man har rätt, vilket man väl alltid tror. För det mesta försöker jag därför att alltid få barnet att gå med på det som ska göras frivilligt. Det innebär att jag ibland tar risken att hen gör det hen inte får, och hanterar krisen efteråt, i stället för att genast gripa in och hindra.

Men ibland går det inte! Jag KAN inte tillåta barnet att springa ut i vägen, utan MÅSTE genast sätta min större, starkare kropp emellan. Från allra första månaderna kommer barnet att vilja saker som man måste hindra, och hen börjar gråta. Det är lätt hänt att barnet tycker att du är hens fiende, som vill att hen ska lida, och inte ha nåt kul. Då gäller det att trösta! Den som tröstar i ens lidande kan inte vilja att man ska lida. Då måste det finnas något annat skäl till att föräldern gör som hen gör!

Det gäller att visa att du är på barnets sida. Att komma ihåg att det faktiskt även är en trygghet för barnet att ha en förälder som säger till vad man får och inte får. En som guidar en rätt och skyddar en mot faror. Låt därför inte arg när du säger till barnet att låta bli något, låt bekymrad, förskräckt, som om du bryr dig om hens säkerhet. Få barnet att känna: 'Puh! Vilken tur att jag inte gjorde det där, det tycks som om det kunde ha gått illa!'.

Känn med barnet. Då lär sig barnet att vara lyhörd för andras känslor, och respektera dem. Om barnet slog sig, låt henom gråta ut i din famn ända tills smärtan är över! Säg inte: "Det var inte så farligt! Nu är det bra!", för att barnet ska gråta mindre. Då lär sig barnet att ignorera sin egen och andras smärta, till harm för framtida hälsa, fysisk och psykisk. Visst, barnet gråter säkert mindre, men det är inte alltid den som gråter minst som är minst skadad...

Ljug aldrig för barnet! ÅTMINSTONE inte om barnet troligen kommer att få reda på det! T ex att du lovar att göra något sedan, och hoppas att barnet ska glömma bort det. Då lär sig barnet att det är ok att ljuga, om man tror sig kunna vinna någon fördel på det, vilket man väl alltid tycker.

Smit aldrig ut utan att säga hej då. Visst, i början vet barnet ändå inte vad hej då betyder, men det lär hen sig snabbt! Då blir det gråt och gnäll, men om du alltid säger hej då och kramas innan du går får barnet åtminstone en chans att visa dig vad hen känner, och kan dessutom lita på att så länge du inte sagt hej då är du kvar. Om du bara smiter ut måste ju barnet oroa sig för att du kan försvinna när som helst, hela tiden.

Barn är empatiska, och de älskar social samvaro, inkludering. Om barnet slår dig eller gör något annat som bara är för mycket, eller om du bara känner att du blir jättearg, gå därifrån. Säg ärligt: "Näe, nu blev jag faktiskt ledsen!" och gå. Barnet kommer efter dig, och då kan du föreslå att hen ska säga förlåt, och ni kan bli vänner igen och prata om det som hänt. Ofta om barnet slåss och river och irritation uppstått kan man bara föreslå att nu slutar vi med det här och kramas i stället, och till ens i början stora förvåning går barnet ofta med på det! Hen ville väl bara ha lite uppmärksamhet och fick den kanske inte. Säg också att du blev ledsen, och inte arg, om barnet kastar mat på golvet. Fråga om barnet vill att du ska vara glad i stället. Barnet säger ja, och du föreslår att hen plockar upp det hen kastat, och sen säger du att nuuu blev du glad! Glöm inte att själv säga förlåt, när du råkat göra barnet illa.

De flesta regler vi har i vårt samhälle handlar faktiskt om social samvaro och inkludering. Det är därför vi inte stjäl, har sönder saker eller kastar vårt skräp överallt. Det skulle bli så jobbigt om alla gjorde så! Att leva i ett samhälle, en flock, är ett ständigt förhandlande om hur allas intressen ska tillgodoses på rättvist sätt, det är den naturligaste sak i världen för ett flockdjur. Förhandla därför med ditt barn! Locka eller hota med något! "Vill du gå till dagis? Då måste du ta på dig tröjan!". En nästan pinsamt effektiv metod är att ställa barnet inför ett kvasival: "Endera lägger du tillbaka den eller så gör mamma/pappa det!". Va?! Hallå! Barnet vill ju leka med den, men föredrar ändå den värdighet det innebär att få lägga tillbaka den själv, framför smärtan att få den ryckt ur sin hand. (Barnet känner förstås till sin svaga förhandlingposition...)

Det här kan tyckas vara ett övergrepp av mer subtil natur! 'Du får välja, så länge du väljer nåt jag vill'. Men å andra sidan, då lär sig barnet argumentera! För det finns alltid utrymme för barnet att genomskåda luckorna i mina alternativ och komma med ett eget, bättre. Beslut tas först när det accepterats av båda parter.

Du ska aldrig vara rädd för att ändra dig! En del säger att man ska det, att om man ändrat sig en gång ser barnet att det finns en chans, och sporras att kämpa hårdare nästa gång. Men det SKA finnas en chans! Om du visar att du kan ändra dig lär sig barnet att det är ok att ändra sig. Dessutom ger du barnet möjlighet att påverka på ett fredligt och demokratiskt sätt. Om du inte gör det pressar du bara barnet att ta till odemokratiska sätt att få sin vilja igenom. Genom skrik, ljug, våld eller bara ren olydnad.

Det enda du inte ska göra är att ge dig. Dvs att gå med på något du egentligen tycker är fel, för att du inte orkar stå emot barnets påtryckningar. Men att ge med sig för att man faktiskt tänkt om, är något helt annat! Och det är så skönt när man kan vara ärlig, och veta att man säger nej för att det faktiskt verkligen inte går! Inte för att man svarade för snabbt, och nu bara vägrar ändra sig. Och naturligtvis känner barnet nånstans av den skillnaden.

Jag tror inte man ska vara hierarkisk i sitt barnuppfostrande. Vill man att barnet ska vara jämlikt senare ska man behandla det som jämlikt nu. Dvs varje gång din vilja segrar över barnets måste det finnas goda skäl till det. Skäl som att det är farligt att leka på vägen, eller som att mamma/pappa är trött och orkar faktiskt inte leka häst just nu. Men inte bara som: "För att jag säger det och jag är din förälder! Du är bara ett barn!". Så lär sig inte barnet att vara jämlikt. Så lär det sig att det är nedtryckt just nu, och det är ok att trycka ner någon annan när man själv får chansen.


För allt som barnet ska kunna och göra som ungdom och vuxen, lär det sig ju som barn. Och inte genom att du säger det, utan genom att du gör det. Så använd hårdhet och förslagenhet, om du vill att barnet senare ska bli sådant! Och lyhördhet och empati om du vill att hen ska bli sån.

Kärlek och respekt. Det är ändå där allting börjar och slutar. Bara man hittar sig lite enkla redskap för att få det att funka i praktiken också. Hoppas dessa funkar för er som de hittills gjort för oss!

(Och kommentarer mottages tacksamt!)