Monday 6 February 2012

När USA krossade min världsbild

Runt den 11 september 2001 hade jag en period av nyhetsstrejk. Jag hade upptäckt att det gjorde mig mindre nedstämd och stressad, och jag fick ofta veta de mer intressanta händelserna ändå, via andra. När jag ringde till min kompis A den här dagen sa hen upprört i telefonen: ”Just ja, du har ju ingen TV! Du måste ta dig till en TV Karolina, det är som värsta sjuka actionfilmen!!... Typ Armageddon!”
När jag så lyckades ta mig till A:s TV minns jag att Malou satt framför en stor TV-bild som visade hur ett flygplan gång på gång flög in i en skyskrapa, samtidigt som hon intervjuade folk med någon väldigt fjärran koppling till USA, och jag tyckte att det var smaklöst. Så jag kände mig tillräckligt informerad och gick därifrån. (Och inte tänkte jag då på hur tornen föll, eller varför ett flygplan överhuvud taget skulle få en byggnad att rasa ihop i en liten prydlig hög av grus...)

Lite senare hörde jag att nu skulle USA starta krig mot Afghanistan. Det kunde inte vara allvar!!!, trodde jag. Varför??? Tydligen för att de trodde att den som utfört 9/11-attacken befann sig där, men vad hade det med saken att göra? Om han hade gömt sig i New York, skulle de ha bombat New York då? Är inte det här en fråga om polisarbete, där oskyldiga lämnas utanför? Vad då krig?!...

Fram till den dagen hade min uppfattning om USA mest baserats på TV-serier som Vänner och Huset fullt. Där var människor snälla och roliga och sa ”I love you daddy!” – ”Aaaaaw!” och så. De hade sina egenheter men i stort sett var de ungefär som vi, rika, utvecklade och därmed fredliga. Omedvetet gick jag och bar på en uppfattning att krig var något som hörde det förflutna till. Det hörde till tiden innan vi blivit såhär civiliserade. Att det fortfarande fanns några krig här och där berodde på att alla ännu inte nått samma grad av civilisation, men allteftersom tiden gick skulle de också göra det, och sedan skulle alla krig upphöra! Alltså slog min hjärna knut på sig själv för att försöka förstå USA:s beteende nu!...

Och det var i samband med det som det äntligen kom till min kännedom att USA aldrig varit fredligt. Att de redan hade bombat 26 länder efter 2:a världskriget. (Antalet länder har inte stigit mellan 2001 och nu, bara antalet bombningar...) Och så förstörde de min fina, linjära historieskrivning som gick från krig till fred. Strax därpå tvingade de igenom att deras soldater skulle få immunitet för krigsbrott i Irak, genom att hota att annars sabotera ett fredsprojekt i Bosnien genom att lägga sitt veto*. Ren kidnappning alltså, för de hade egentligen ingenting emot fredsprojektet i Bosnien!... Osv. Som om de verkligen ville anstränga sig för att min naiva, goda uppfattning om dem aldrig skulle återupprättas. Och det lyckades.

Så var stod jag nu? Det land som hade hyllats som världens största hjältenation betedde sig som en skurkstat! Och fortsatte att hyllas som hjältar!!... Av andra som jag också betraktade som bra länder, civiliserade och fredliga... Min tro på världens inneboende godhet höll på att rämna i sina grundvalar.



Nu, många år senare, har jag kommit till en ny världsanalys. Tydligen räcker det inte att ett land är rikt och utvecklat för att det ska vara gott. Snarare är det nog så att pengar är makt, och att makt alltid korrumperar. Kanske kan man säga att alltid när det finns mycket pengar i något kommer övergrepp att ske, och lidande orsakas. Diamantbrytning, sexhandel, adoption, handel som går mellan fattiga länder och rika,... Och min nya kur mot detta onda är nu i stället: Civilsamhället! En engagerad och informerad allmänhet som lägger sig i allt, och tvingar makthavarna att bete sig humant. Men ännu viktigare: Tar saken i egna händer och skapar god utveckling själva, där så är möjligt. Bevisa att det går genom att vara ett exempel.

Det är varje ny generations ansvar att återerövra folkmakten!
-----------------

*Vidare läsning: Internationella brottmålsdomstolen – en garanti för rättvisa? Bl a om alla de sätt på vilka USA motarbetat internationell rätt. Mycket intressant!