Thursday 20 September 2012

Hur Karolina blev konspirationsteoretiker - en berättelse om lidande

Det är lustigt hur ens värld förändras... Hur både ens yttre och ens inre universum en dag tycks en helt annorlunda...

Idag har jag nästan svårt att minnas hur det var i början, medan jag trodde att "konspirationsteorierna" om 11:e september bara var... tja, "konspirationsteorier"! Fel, helt enkelt. Och löjliga. Gång på gång när jag provoceras av folks invändningar och tankesätt nu tvingas jag påminna mig själv att just det ja, så tänkte jag också! Tjitt!... Det fanns en tid när jag inte visste!

Och vilken lång tid det tog. Att gå från total (och övertygad) ovetskap till visshet. Hur mycket arbete. Hur många sömnlösa nätter med överhettad hjärna...

Och även det var ju bara första steget. Sen började nästa stora process: Ska jag verkligen sticka ut hakan och hävda det här? Vad kommer jag att bränna på vägen, vad får jag offra? ...Var slutar det? (På Guantanamo?)


Det var sommaren 2008, 4 år sen (fast det känns längre), som en bekant sa till mig att 11:e-september-attacken var ett "inside job" och jag skrattade. Varpå hen svarade: "Se på hur byggnaderna föll! Symmetriskt, rakt ner i en prydlig liten hög av grus, och nästan lika fort som i fritt fall! Faller byggnader så spontant?", och jag blev tyst och lyssnade, med huvet plötsligt surrande av frågetecken...

Sen gick jag hem och försökte kolla upp en del av de där sakerna. Jag skickade bl a en artikel till min bekant, som skulle "förklara" varför bin Ladin var efterlyst för ambassadbombningar men inte för 9/11. Hen svarade med ett långt, pratigt och skämtsamt mail med två länkar som hen tyckte jag måste kolla upp. De visade sig några år senare vara skämt, men jag trodde de var allvar, och tänkte kolla upp dem senare, vilket slutade med att jag aldrig orkade läsa mailet till slut, och aldrig klickade på länkarna.

Det hela var nerlagt för mig. Så åkte jag en dag till Kenya, och fick träffa en gammal vän till min partner som visade mig en film om hur pengar blir till i dagens banker. Det var en aha-upplevelse av otroliga mått för mig! Jag kunde inte förstå att jag aldrig vetat om detta, och att jag knappt ens funderat på det! Så jag började fråga runt bland folk jag kände om de kunde tipsa mig om någon bra film jag borde se. Det kanske fanns fler aha-upplevelser där ute som väntade på att bli upptäckta?

Och så kom det sig att en politikervän till mig i Kristinehamn, hösten 2010, tipsade mig om filmen Loose Change. "Det är lite 'konspirationsteorier', men ändå!", sa hen. Den visade sig handla om 11:e september som ett insiderjobb. Och slutligen var jag fast... Nu måste jag få veta!

Jag började på allvar försöka att verifiera eller kullkasta allt det där som antytts i Loose Change (och det är enormt mycket!) genom trovärdiga källor. Och det är inte lätt kan jag lova! Det finns så enormt mycket skräp därute, från båda sidor. Jag vacklade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ena stunden ansåg jag att de påstådda underligheterna nu ändå var nöjaktigt förklarade, och jag kunde andas ut igen med att allt varit ett skrämselskott, och så i nästa stund hittade jag nåt nytt j-igt underligt igen!... Och så höll det på. Mer och mer laddade jag hem från youtube, och tittade på på DVD-spelaren medan jag ammade bebisen. Jag förstärkte min sömnbrist med att börja ligga vaken om nätterna i skräck och bävan, av att försöka föreställa mig en sådan ondska... Hur de hade tänkt... Hur de hade dolt alltihop...

(Jag pratade en hel del om saken på den här tiden, och kanske skulle ni ha haft lättare att lyssna på mig då, innan jag var så tvärsäker? Det var som att jag stötte bort färre då, medan jag ännu tvekade själv.)

Tills jag hittade David Chandler och Architects and Engineers for 9/11 Truth och velandet äntligen var över. David Chandler gjorde fysikaliska beräkningar jag själv kunde förstå, utifrån videoklipp jag själv kunde hitta. Beräkningarna (och observationerna) visade att byggnaderna sprängdes och så var det inte mer med den saken! Jag brydde mig inte längre om alla obesvarade frågor om Mohammed Attah och det försvunna planet i Shanksville, för hur som helst var ju huvudfrågan löst: Ja, det var ett insiderjobb. Att försöka leta efter någon som kunde bevisa motsatsen blev också meningslöst. (Ljus kan vara både en partikel och en våg, men en byggnad kan inte både sprängas och inte sprängas.)


Men sen tog alltså nästa process över... Sakens vidrighet överväldigade mig! Jag kände mig pestsmittad om jag pratade om saken! Skulle jag skriva om det här på min blogg? Skulle jag besudla den så?! Tänk om... jag hade lust att bli statsminister en dag. Då skulle ju någon säga: "Hon är konspirationsteoretiker! Hon har skrivit att 9/11 var ett insiderjobb!" och så skulle ju det loppet vara kört! M.fl. För att inte tala om det ständigt överhängade hotet om Guantanamo... (Känner ni också det? Eller är det bara jag? Jag menar, jag skulle förstås bli väldigt FÖRVÅNAD om det hände, men... ibland tror jag ändå att jag kommer att få uppleva den förvåningen (precis som alla andra som fortfarande sitter där utan åtal)!)

Men så gick det som det alltid gjort för mig hittills, i hela mitt liv. Något inom mig skrek: "Det här är rätt! Gör det bara!", och tog ingen hänsyn till konsekvenser. Vet ni att jag växte upp som kristen, genom SMU:s barnkör, min skolfröken och konfirmationsläsning? Den dag jag satte på papper: 'Gud, jag tror inte på dig, och även om jag gjorde det skulle jag inte låta dig styra mitt liv, för din syn på homosexuella betyder att du är ond, om du finns!', trodde jag att jag skulle få brinna i helvetet om jag hade fel, men att det var värt det! För gud VAR ond! Så då fick hen väl bränna mig om hen ville, men jag skulle göra det rätta, enligt det jag själv kunde känna och tänka ut. Och så var det även nu. Vill ni tortera mig så får ni väl göra det. Men jag kan inte hålla tyst om det jag nu vet är sant.

Och visst lider jag redan nu. Jag lider av frustrationen i att bli förkastad som en dummerjöns, utan att få en chans att visa mina argument! Folk vägrar att ens titta! En del vägrar prata med mig, ens om annat, efter att jag sagt detta! Jag lider av ensamheten och misstron, och klamrar mig fast bara vid de få av mina vänner som faktiskt är på min sida, för att orka med. Förut kändes det som att jag äntligen lyckats upparbeta en viss respekt för mig, trots alla mina radikala idéer genom tiderna, och nu har det raserats igen. Nu har jag mindre respekt än jag skulle ha haft om jag aldrig blivit född...

Men kanske, kanske har jag fortfarande en chans. Att komma ut på andra sidan. Som en av de första som visste det som ni alla en dag kanske kommer att veta?...

Fast, även om jag hoppas, anser jag den chansen vara liten.

-------------------------------


Så vad säger ni, vill ni inte gå med i vår lilla skara? :) Kom och bli spetälsk, som jag! ;)