Saturday, 26 January 2013

Drivande ångest

"Vet inte om jag till fullo delar uppfattningen att samhället är den verklige boven. Visst, samhället bär sin del av ansvaret, men det räcker inte, var och en har ett ansvar för sina handlingar, i alla fall om gärningsmannen kan beräknas vara tillräknelig."

Så var det en som kommenterade mitt inlägg "Eftertanke om Breiviks fängelsedom". Jag hajade liksom till lite grann. Det var så märkligt att se hur min världsbild tydligen förändrats igen, utan att jag märkte det!... Jag pratade mycket om 'det egna ansvaret' förr. Och nu är det som om detta begrepp nästan helt har lämnat min tankevärld. I takt med allt jag fått lära mig om mönster...

Alltså, nästan allt kan förklaras med 'risk- och skyddsfaktorer'. Riskfaktorer ökar, med matematisk exakthet, personens risk för:

-missbruk
-kriminalitet
-våldsbeteende
-självskadebeteende
-ätstörningar
-panikångest
-självmord

ja allt som är dåligt! Låg utbildning och dålig ekonomi får de också.

Exempel på riskfaktorer är:

-missbruk i hemmet
-våld i hemmet
-bristande föräldrakontakt/vuxenkontakt
-dåligt sällskap
-dålig på fredlig konfliktlösning
-eget missbruk
-isolering/utanförskap
-dåliga förväntningar från sig själv och andra

En enskild riskfaktor har oftast ingen effekt, men ju fler man har, desto större risk. Och givetvis leder en riskfaktor ofta till en annan.


Elever i årskurs 9 som prövat narkotika. Fler riskfaktorer - fler provar knark. Fler skyddsfaktorer - färre provar knark.
De måste ha blivit glada när de petat in alla siffrorna i datorn och den spottade fram den här bilden... Så sällsynt symmetrisk!
Från: http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/utbildningar/Documents/risk%20och%20skydd%20st%C3%B6dmaj11b.pdf
Nu till skyddsfaktorerna då. Exempel:

-Närande relationer
-God förmåga att kommunicera
-Social kompetens
-Bra på fredlig konfliktlösning
-Ett brinnande intresse som man får förvalta
-Att ha åtminstone EN vuxen som ser en och bryr sig om en, som man kan gå till
-En 'trygg hamn' (t ex skolan, för många barn som har problem hemma)

Att föräldrarna och andra vuxna visar tydliga, goda normer och förväntningar på barnen är också en bra skyddsfaktor, men bara under förutsättning att barnen upplever umgänget med normsättaren som positivt.


Börjar ni se mönstret?... Börjar ni se hur de flesta av oss aldrig haft några riskfaktorer i våra liv, men varit överösta av skyddsfaktorer? Jag var oerhört skyddad som barn och ungdom! Vad vet vi, som alltid varit skyddade, aldrig upplevt några skadliga händelser, om hur det är att vara kriminell? Knarkare? Våldsverkare? Ingenting. Vi vet inte ett dugg.

För att kunna förstå alla de där problemen (kriminalitet, missbruk, ätstörningar,...) måste man förstå ångest. Alla de där sakerna jag förut så kliniskt kallade "riskfaktorer" skapar i själva verket ångest i det lilla barnet. Ångesten kan hanteras om man har tillgång till "skyddsfaktorer", en trygg hamn, goda vänners lag att slappna av i. Men lyckas man inte hantera ångesten blir den kvar i en, även som ungdom och vuxen.

Vad gör den som har en ångest, ständigt lurande i sig? Kan en sådan person fokusera på sina studier, eller på att skaffa sig ett bra jobb, ett bra liv? Kan en sådan person ens uppskatta ett "bra liv"? Nej. Om du inte kan hantera din ångest är inte jobb, inkomst, en fin partner och en trevlig hobby, dig till någon glädje. Kan du inte hantera din ångest har du ingenstans att vila. Du är ständigt på flykt.

En del hittar flykten i alkoholen eller drogerna, andra i kriminalitetens farliga spänning. Några finner lättnad i att skära sig själva eller att inte tillåta sig att äta. Utvägarna är många, men fienden densamma. Ångesten.

"–Ja, det har jag gjort [skolkat]. Det var inte speciellt mycket, men det var naturligtvis fel även då. Det berodde på lättja. Hade vuxenvärlden varit tydlig med upptäckt, registrering och sanktioner hade jag förmodligen inte skolkat", sa skolminister Jan Björklund. Och det är säkert sant! Men irrelevant! För det är inte Jan Björklunds lilla skolk, drivet av lättja, som är problemet. Det är storskolket som är problemet, och detta drivs av ångest.

På samma sätt förhindrar övervakning och straff förmodligen många småtrick, men inte den stora brottsligheten. (Det finns mycket statistik som bekräftar detta.) Storbrottslingen, livsstilsbrottslingen, skiter nämligen i hur det går för henom! Hen har ju ändå ingenstans att ta vägen!...

Och därför måste alla åtgärder, som vill ha en chans att lyckas, kunna bota ångesten. Först då slutar knarkaren knarka, gangstern att slåss, den unga tjejen att svälta sig och våldtäktsmannen att våldta!


Dessutom finns det grader av ångest. Och jag tror att de lägre graderna leder till det hårdnande samhälle vi ser idag. Den utbredda främlingsfientligheten. Lyckas man inte besegra fienden inom sig, som hindrar en från ett lyckligt liv, då kan man alltid vända sin frustration mot en yttre fiende. Och därför är det alltså samma lösning som gäller där: Närande relationer, fredlig konfliktlösning, se dem, förstå dem... Solidaritet.

Gång på gång, samma svar: Solidaritet.

No comments:

Post a Comment