Wednesday 31 December 2014

Alliansens nyspråk om Decemberöverenskommelsen

Kommentar till Det är en typisk svensk kompromiss.

Åh, alliansen är JÄTTEBRA på att vara välformulerade. De skickar ut listor till sina medlemmar på ord som bör undvikas och ord som bör användas! T ex:

Individer -> Människor
Låginkomsttagare -> De som tjänar minst
Sänka ersättningsnivån -> Det ska löna sig att arbeta
Närvaroplikt 35 tim/vecka på Af -> Jobbgaranti!

Ur "nya moderaternas" interna kampanjmaterial 2010

Knepet är att SLUTA vaggas till ro av de fina ord de använder, och i stället börja tänka efter själv på vad de innebär! ...Och om det kanske finns ett lämpligare ord du själv skulle ha använt?

Nedan kommenterar jag några urklipp ur den välformulerade artikeln ovan:

"När det gäller Decemberöverenskommelsens innehåll verkar få ifrågasätta punkten om att den största partikonstellationens statsministerkandidat bör släppas fram."

Jaså, men det är iaf det både jag och Peter Eriksson ifrågasätter. Även Löfvén själv ville hellre regera i majoritet, om ni glömt det. Att regera i minoritet ska vara möjligt men inte lätt, eftersom det inte är lämpligt!...

"Det logiska resultatet blir att man som oppositionsföreträdare antingen röstar nej till både statsminister och budget eller att man avstår i båda omröstningarna. Det finns ingen poäng med att släppa fram en statsminister och sedan sänka hans budget"

Skitsnack! Det normala för en minoritetsregering är att man mest fattar okontroversiella beslut som alla stödjer, eller så gör man upp med enskilda partier ur oppositionen för att få majoritet kring olika frågor såsom budgeten. På så vis får oppositionen direkt inflytande över politiken, vilket är rätt och riktigt, eftersom de är i majoritet! T ex kunde C och FP ha fått igenom delar av sin politik i budgeten och sedan röstat för den! Se hur subtilt Alliansen nu försöker få det till att det i stället är normalt att komma överens i förväg om att lägga sig platt, utan villkor i DEN HÄR MANDATPERIODEN... och i stället kräva saker av nästa riksdag, som inte ens är vald än!!?

"Att processen fungerat så illustreras av att Alliansens budgetar förra mandatperioden hade en majoritet i riksdagen emot sig, men ändå gick igenom eftersom denna majoritet inte kunde enas om ett gemensamt alternativ. Ingen har kallat detta odemokratiskt."

Folk får väl VÄLJA att släppa fram en minoritets budget! Det är självklart inte lika odemokratiskt som att VARA BUNDEN i förväg att göra det, utan villkor! Alltså... det är väl just det som är skillnaden mellan demokratiskt och odemokratiskt, skulle man kunna säga!

"När reglerna skrevs tog dock alla för givet att det största blocket bildar regering"

Vad är i så fall ett block?? Och vem exakt har tagit det för givet? Hört uttrycket: "Blockpolitiken är död"?...

"Dessa konkreta iakttagelser måste påverka hur man ser på de abstrakta reglerna."

Öhm, nej det måste de faktiskt inte! De "abstrakta" (ord med negativ association), övergripande reglerna ska just stå över den "konkreta" (ord med positiv association) situationen för handen! Rättvisan ska vara blind! Det är bara att ta skeden i vacker hand och anpassa oss till reglerna!

"tydliga regeringsalternativ"

Nyspråk för "tvåpartisystem". Men jag råkar vara EMOT tvåpartisystem/tydliga regeringsalternativ!

Så här är den stora frågan:

Det är bara Alliansen som tycker att det är viktigt att de håller ihop i alla väder. Vi andra vill ha flerpartisystem och har sagt det i hela valrörelsen! Så varför dansar nu alla plötsligt efter deras pipa? Även vi? Varför lovar rödgröna att också hålla ihop i alla väder i nästa mandatperiod, när det aldrig varit det vi velat, i stället för att var för sig göra uppgörelser med en eventuell Alliansregering i minoritet, och därmed få direkt inflytande över politiken? Varför säger inte VI som det är:

Er sammanhållning är ansvarslös, och skapar kaos! Lösningen är att ni agerar som de självständiga partier ni påstår er vara, inte att reglerna ändras så att ni slipper!



Eller den här:

"Deras strategiska mål är självklart att splittra Alliansen och regera med stöd från något eller några allianspartier. Det är nu blockerat till 2022."

Är det ingen som tycker att åtminstone DET är otäckt??...

Typisk svensk kompromiss, jo jag tackar jag!


-----------------------------
Vidare läsning:

Karolinas regeringskrisanalys, 2014-12-06

Saturday 6 December 2014

Karolinas regeringskrisanalys

Let's play the blame game... Ja, ett nyval (eller "extra val") är ju ett bevis på ett misslyckande så jag tycker det är rimligt att reda ut VEM som har misslyckats.

Det är iaf inte SD! Regeringens budget fälldes visserligen av SD och Alliansen, så visst har SD sin del i den biten! Men de är utan skuld, därför att ingen kan säga att de gjorde fel i att fälla regeringen. Regeringen hade klart uttalat från början att man inte tänkte ge SD något inflytande, och SD har därmed all moralisk rätt att vägra ge sitt stöd till regeringen, aktivt eller passivt. Ingen kan kräva av en annan att hen ska samarbeta i sin egen utplåning!

Rent principiellt är det statsministern som är ytterst ansvarig för regeringen, och därmed för att regeringens budget går igenom. Om regeringen är i minoritet i kammaren innebär det att statsministern måste söka stöd hos oppositionen genom att kompromissa med dem. Så gjorde alliansregeringen på sin tid, när de hade skäl att misstänka att vågmästaren SD kanske skulle rösta med oppositionen.

Reinfeldt hade dock en helt annan situation där än vad Löfvén har! Reinfeldt hade tre partier förutom SD att söka stöd hos! Men Alliansen har nu låtit meddela att de minsann "håller ihop" även i opposition! (Att de fortfarande kallar sig fyra olika partier börjar bli snudd på falsk marknadsföring! Jag menar, när?? När, om inte nu?!)

Skulle Löfvén-regeringen kunna göra upp med HELA Alliansen? Kanske, men det innebär att hela 77% och sex partier skulle behöva komma överens, även om vi räknar bort V. Så stora majoriteter är ovanligt och svårt. Men i det här fallet hade dessutom Alliansen meddelat att de minsann tänkte lägga fram sin egen oppositionsbudget, så då var det spåret ändå stängt!

Detta lämnar Löfvén-regeringen med endast två möjligheter:

1) Få stöd av SD
2) Regeringskris

Det är enkel matematik. I det läget tycker jag det var rakryggat och politiskt ärligt av Löfvén att låta sin budget falla och ta en regeringskris, hellre än att göra upp med SD. Ingen kan kräva av dem att de gör upp med sin värsta fiende! Särskilt inte efter att ha lovat sina väljare att inte göra det.


Alltså är det Alliansens fel! Ja? Visst kan ingen kräva av dem heller att de ska göra upp med sin värsta fiende, men är verkligen ALLA som inte ingår i deras fina allians deras värsta fiende? Är verkligen en S-MP-C-FP-uppgörelse precis lika illa för dem som en S-MP-SD-uppgörelse? Och är det verkligen lika illa för C och FP också, inte bara för KD och M?... Det är ju nämligen konsekvensen av deras agerande!

Har de mandat för det här? Före valet lovade de att släppa fram en röd-grön regering om dessa blev större än Alliansen, även om de inte fick egen majoritet, allt för att förhindra inflytande åt SD. Efter valet tvingade de alltså Löfvén att göra upp med SD eller avgå... Vilket utav de två hoppades de på? Inget utav dem överensstämmer med löftet.

Nu hävdar förstås Alliansen att de även lovat att hålla ihop, men i så fall har de gett motstridiga löften! De KAN inte både hålla ihop och hindra SD från att få inflytande, med det valresultat som blev! Enda sättet att uppfylla båda löftena under omständigheterna är om de får vara regering, och den röd-gröna oppositionen är mer samarbetsvillig än vad de själva var... Det är att vara riktigt dåliga förlorare!

Och det kan bli samma valresultat igen. Hoppas Alliansen på att de röd-gröna i så fall ska vika sig och låta dem regera, helt enkelt för att de vägrar samarbeta för att något annat ska bli möjligt? Sånt småbarnsbeteende borde straffa sig...

Tuesday 26 August 2014

Miljöpartiet VS de andra

“Miljöpartiet De Gröna”, heter vi ju. Det har många gånger pratats om att vi kanske skulle byta namn till bara “De Gröna”, och ja, vi kanske skulle det. För grön ideologi handlar om så mycket  mer än bara buskarna och träden, ekorrarna och fiskarna. Det handlar om ett helt förhållningssätt. Till naturen, men också till varandra och oss själva. Det handlar om att leva i fred.

Ofta har vi visat oss ha väldigt gemensamma åsikter med Vänsterpartiet, och Ung Vänster. Särskilt då det gäller riktigt brännande frågor, om flyktingsolidaritet, solidaritet med förtryckta folk och ockuperade länder, med de riktigt fattiga osv, och de delar även (ofta till vår förvåning!) många av våra mest radikala idéer i miljöfrågor. Ändå är vi inte alls lika varandra!!...

De har ett helt annat förhållningssätt än vi. Ung Vänster har under senare valrörelser gått ut med slogans som: ”Krossa rasismen” eller ”Inga rasister på våra gator”, tillsammans med bilder på knytnävar, eller ”Det som är bra för överklassen är dåligt för dig”, där de helt utesluter ”överklassen” ur sin lyssnarkrets. Jag har hört dem inleda många debatter med orden: ”Politik handlar om motsättningar”. Budskapet är att det finns ett ”vi” och ett ”dom”, och det gäller för oss att slå ner motståndarna.


Så är det inte för oss miljöpartister! Vi vill inte krossa eller slå ner, vi vill övertyga meningsmotståndaren om det riktiga i våra argument. Politik handlar för oss om hur vi ALLA ska få det bra tillsammans, och bli lyckliga. Även de som tillhör ”överklassen”... Visst, vi vet att vissa människors mål och strävan i livet är att samla på sig mer makt och pengar och kunna trycka ner andra, och vi tycker inte att de ska få det. Vi vill bekämpa det. Men bakom det hela ligger en djup övertygelse om att människan inte blir verkligt lycklig av makt och pengar och att trycka ner andra. Vi tror på att vi kan nå den högsta lyckan genom att leva i fred med varandra, i kärlek, förståelse och ömsesidig respekt. När vi bekämpar koncentration av makt och pengar kämpar vi därför för alla klasser! Vi kämpar för människan Rupert Murdoch, när vi kämpar mot hans medie-imperium! (Även om han kanske inte ser det så, utan ser oss och Ung Vänster som lika stora fiender...)

Verklig lycka för alla människor är målet för vår strävan, i den gröna ideologin, i Miljöpartiet. Jag är inte så säker på att det är det för andra partier. Ofta får jag intrycket av att målet för vår strävan i t ex Folkpartiet och Moderaterna, och även Sverigedemokraterna för den delen, är att SVERIGE ska bli framgångsrikt som land, en stark och konkurrenskraftig part, gentemot andra parter, på den globala marknaden. Samtidigt med Miljöpartiets populära valaffischer ”500 mil i en skumpig lastbil – klart att biffen blir mör!” osv, körde Folkpartiet affischer med ”Framtidens Nyheter”. Många av dessa nyheter gick ut just på att Sverige skulle bli bättre än andra i någon slags tävlan: ”Nobelpris till Sverige”, ”Svenska skolor bäst i Europa” osv. Sverigedemokraterna har försökt nästla sig in i feminismen genom att säga att det är av feministiska skäl de inte vill att människor från mindre jämställda kulturer ska få komma in i Sverige. Och ignorerar då totalt det faktum att dessa människor väl knappast blir mer jämställda om de blir kvar i dessa kulturer, i sina länder!... För DERAS länder är inte viktiga för SD. I DE länderna får kvinnor gärna bli hur förtryckta som helst, bara de inte blir det här! Och Reinfeldt har skrivit boken ”Det sovande folket”, som går ut på att vi har blivit som lata, överviktiga innekatter pga all vår trygghet, och vi skulle behöva bli lite mer som de vilda djuren igen, alerta, smidiga, starka, och ja, förstås dör dessa undan så fort de börjar tackla av men det gör inget! Det är inte det viktiga! Det viktiga är att vi som land och samhälle, blir framgångsrika!


För MP är det totalt oviktigt vilket lands skolor som är bäst i Europa, eftersom alla länders människor är lika viktiga. De grekiska barnen förtjänar att gå i Europas bästa skolor PRECIS lika mycket som de svenska. Jag tror förstås inte att det avsedda budskapet med FP:s valaffischer var att svenska barn förtjänar mer än grekiska barn! Det avsedda budskapet var förstås att FP skulle förbättra skolorna. Men jag tror att detta omedvetna budskap som ändå förmedlades i väldigt många av deras 'framtida nyheter', faktiskt bottnar i en måhända omedveten ideologi om att målet för vår strävan är att bli bättre än de andra, att armbåga sig fram, att vara på topp på de andras bekostnad. Att de inte tror på att vi kan vara lyckliga tillsammans, i fred och harmoni med alla människor, djurarter och hela planeten. Men det är just det miljöpartister tror, och det är just därför som så mycket av det dessa andra partier tycker är bra framstår som direkt kontraproduktivt i en miljöpartists öron.

Det finns några partier kvar, som jag inte har sagt något om. Jag är inte lika bra på dem, så jag vet inte riktigt deras förhållningssätt, och hur de skiljer sig från oss. Jesus var ju ganska kärleksfull och tyckte att människor definierades genom vad de gjorde, inte genom vilken etnicitet de tillhörde (Den barmhärtige samariten) och så, så Kristdemokraterna skulle kunna vara ganska miljöpartistiska. Det tror jag dock inte att de är, dels eftersom ”Kristendomen” även försöker innefatta Paulus med sitt ”Kvinnan tige i församligen”, gamla testamentet med sitt ”Man ska inte döda, men homosexuella män ska man döda och synden för dödandet ska i det fallet läggas på den homosexuelle själv” osv, men framför allt för att KD själva säger sig vara ett ”borgerligt parti”. Det begreppet innebär, enligt min åsikt, denna tro på att målet för vår strävan är att vissa ska bli starka och framgångsrika på andras bekostnad, inte att människor ska bli lyckliga.

Centern... Tja, de tycks ha en ganska positiv inställning till medlemsdemokrati inom partiet, vilket bådar gott. De delar några av våra miljökrav, men är helt emot andra, särskilt när de strider mot böndernas intressen, av naturliga skäl.

Sossarna har, enligt min erfarenhet (främst från försök till rödgrönt samarbete i Kristinehamns kommun), en väldigt negativ inställning till medlemsdemokrati! Det bottnar förstås delvis i det faktum att de är ett väldigt stort parti, så om alla skulle prata lika mycket på deras möten som den typiska miljöpartisten gör på våra möten, skulle deras vara i några dygn, när våra varar i några timmar... Men ändå! Jag skulle vilja beskriva deras interndemokrati såhär: ”Det finns en liten elitklick och en enorm massa av får. Fårens uppgift är att ge kraft, genom sitt stora antal, åt elitklickens åsikter, vilka man utgår från är bra, och inte ifrågasätter. Elitklicken aspirerar man inte till!! För att komma med i den bjuds man in i den, av dem som redan är i den. För de vet bäst. Punkt.” Detta går tvärs emot MP:s hela själ. Helt ärligt tror jag att det är denna inställning, där ”fri debatt” är ungefär synonymt med ”splittring och kaos och början till slutet!!” som är främsta orsaken till S:s stora kris på senare år...

Ja, det var väl alla. Sen har vi förstås ”uppstickarpartier”, till vilka MP generellt har en positiv attityd, genom vår kärlek till aktiv och levande debatt. Detta är mycket till vår nackdel, eftersom många av våra väljare faktiskt gör slag i saken och RÖSTAR på ett av dessa uppstickarpartier, även om vi inte tror att de kommer in, medan andra partiers väljare mer troget taktikröstar på sitt parti för att slippa ”kasta bort sin röst”. Men jag ska erkänna att jag ändå inte är tillräckligt insatt i dem för att behandla dem här. ...Trots att jag faktiskt taktikröstade på Fi förra gången, i ett desperat sista hopp om en röd-grön-Fi majoritet för att sänka alliansen... Efter ett tips från Fria Tidningen... Ja, ni ser! Miljöpartister!! :)



För att sammanfatta vill jag alltså konstatera att MP är ett unikt parti, olikt alla de andra. Även om vi delar uppfattning i sakfrågor här och där, skiljer sig vi oss fundamentalt åt i förhållningssätt till världen. MP är det enda riksdagsparti vars förhållningssätt är lycka, fred och förståelse, med respekt och förtroende för allas olika önskningar och åsikter, medan de andra partiernas förhållningssätt är kamp och tävlan, en vinnare och en förlorare. Utom möjligtvis S, vars förhållningssätt kanske är harmoni genom dominans... Pax Socialdemokratia!


Så nu vet du vad du har att rösta om. Använd din röst väl, och lita på dig själv när du väljer, inte på någon annan! En äkta, grön fred på er, allihop! :)



-------------------------
Se även: naturskyddsforeningen.se/val

Läs även: Varje sedel är en valsedel, 2012-03-16

Thursday 7 August 2014

Det postindustriella dilemmat och vi

Före industrialiseringen var en hästkraft en häst, och en människokraft en människa. Nu hittar du lättast hästkrafter i en bil, som förmodligen har massviss fler av dem. Flest människokrafter finns det i fabrikerna, där en maskin eller robot gör samma jobb som minst tjugo människor gjorde en gång.

Men på en del ställen är en människokraft fortfarande en människa! En sjuksköterska kan t ex endast till en ganska liten del ersättas av maskiner eller robotar. Inte heller kan hen enkelt vårda två patienter på en gång. Och skulle hen ändå ersättas av en människolik robot skulle inte heller denna enkelt kunna vårda två patienter på en gång! Till skillnad från robotarna i t ex mobiltelefontillverkningsfabriken, som trots att de redan gör 20 människors jobb hela tiden fortsätter att förbättras, och spotta ut fler och fler mobiltelefoner om dagen!... Den tekniska utvecklingen ökar nämligen exponentiellt. Men hur många kurser man än skickar personalen på, och hur man än experimenterar med visualisering eller positivt tänkande, och hur bra nya former av organisering av arbetet man än kommer på, så är det svårt att lyckas pressa människan till att göra mer än 2, 3, kanske 4 personers jobb.

Och här någonstans uppstår ett dilemma. Det postindustriella dilemmat, som ser ut som följer:

När maskiner gör 20 människors jobb kan två saker hända:

1) Fabriken producerar lika mycket som förut men med en tjugondel så mycket personal.
2) Fabriken behåller all sin personal och producerar 20 gånger mer än förut.

Båda dessa alternativ innebär att de människor som är kvar i fabriken kan ta ut 20 gånger mer pengar per person än förut!... Maskinerna kräver ju nämligen ingen lön, trots sina 20 människors arbete. I det första fallet uppvägs det av att vi får en grupp som blivit arbetslös och fått en lägre inkomst. Men inte i det andra, tillväxtfallet. Och även om en stor del av pengarna stannar hos ägarna eller hamnar i nya investeringar i stället för som lön till arbetarna, kommer ändå en viss löneökning troligen att ske.

Men vad händer när människorna i prylindustrin plötsligt får mycket mer pengar än förut? Jo priserna går upp, till följd av denna rika grupps ökade efterfrågan. Och vad ska då sjuksköterskorna göra? Jo de måste ju ha högre lön de med, för att klara av de nya priserna! Men vart ska deras löneökning komma ifrån? De har ju inte haft någon tjugofaldig effektivitetsökning i sin sektor! Och så kommer då nedskärningarna som ett brev på posten. Vårdpersonal slutar att göra hembesök, sjukhus blir till vårdcentraler, vårdcentraler läggs ner, avdelningar läggs ner. Nya organisationssätt uppfinns som ska göra underverk, och självklart pressar man också personalen för att få dem att göra 2, 3, kanske 4 personers jobb... Men inte hjälper det! Maskinerna kommer ju bara att fortsätta effektiviseras, medan människan trots allt har en gräns! Som är ganska nära där den var för 300 år sen, och alltid varit. RELATIVT sett blir dessa människor därför... fruktansvärt dyra! Bara 1-4 människokrafter per lön!

Det här är del i orsaken till mycket av det vi ser i vårt samhälle idag. Nya TV-apparater är billiga. Att laga en TV är däremot dyrt, så dyrt att branschen upphört. Bemanningsföretag växer fram när företagen är så personalslimmade att de inte har tid över för att rekrytera. Patienter dör för att läkaren haft så stor arbetsbelastning att hen inte läste mail med provsvar i tid. Skolor skär ner på kuratorer, skolbibliotekarier, kökspersonal som brukade laga maten på plats, samt till slut en och annan lärare... Och så sker alltså det ironiska! Att vi inte längre har råd att ge våra barn lika bra mat eller en lika bra utbildning som förr, medan vi vältrar oss i lyx, och byter TV en gång om året och mobil en gång i månaden!

Och sen kan partier som SD komma och peka på de problem som uppstår i den människointensiva välfärden, och säga att vi är ett så fruktansvärt fattigt land att vi inte har råd med invandring, för se, vi har inte ens råd med sjukhus och skolkuratorer! Vårt land faller samman!!


Men vi är inte fattiga. Och om vårt land faller samman så är det inte av brist på resurser. Faktum är att vi tillhör den femtedel som står för fyra femtedelar av hela jordens BNP. Däremot behöver vi desperat hitta ett sätt att fördela vinsterna från industrialiseringen på ett sätt som bättre gagnar vårt samhälle. Ty att tekniken går framåt är faktiskt en bra sak! Något vi måste kunna använda till vår fördel! Inte något som nödvändigt måste leda till att vi både förlorar vår välfärd, och konsumerar sönder planeten...

--------------

PS Det postindustriella dilemmat kallas också för tjänstedilemmat och Baumols dilemma eller Baumols sjuka.

-----------------

Läs även Högre skatt åt folket!, 2011-09-09, med ett förslag på lösning av ovan onödiga problem. 


Saturday 26 July 2014

Esperanto vs engelska

"Vad ska vi med esperanto till? Engelska är ju redan så spritt!"

Hur ofta har man inte, som esperantist, fått höra det där. Men hur genomtänkt är det egentligen? Har du faktiskt funderat på hur många av jordens 7 mdr som verkligen behärskar engelska väl? Eller vad som krävs för att någon ska kunna göra det? Har du funderat på varför du själv är så bra på engelska som du är?

Mitt barn frågade mig en frukost om en rad ord på engelska. Efteråt skrev jag ner listan:

glas - glass
kopp - cup
träd - tree
bil - car
lampa - lamp
äta - eat
bröd - bread
äpple - apple
päron - pear

Det fanns bara ett enda undantag! Bil. Resten av orden hette nästan precis likadant på engelska som på svenska! Slutsatsen måste bli: Du är så bra på engelska därför att du nästan redan kunde det! Men de som inte har svenska el dyl som modersmål, har det inte lika lätt.

För dem krävs mångårig skolundervisning. Ständig tillgång till engelska via TV, radio och dator skadar förstås inte heller. Hur många av jordens 7 mdr har TV, dator och mångårig skolgång? Säkert inte den 5:e-del som går hungrig...

Men även den 5:e-del som går hungrig skulle på 2 veckor kunna lära sig tillräckligt mkt esperanto för att kunna hanka sig fram! Varför? För att esperanto (till skillnad från engelska) är lätt!! Visst liknar även esperantoorden engelska eller franska ord, men språkets stora enkelhet på andra sätt uppväger för detta så mycket att det inte spelar någon roll hur orden låter. Jag har träffat både ryssar och kineser som vittnat om detta: De har läst engelska i flera år, men tycker fortfarande att det är jättesvårt. Så läser de esperanto i 2 veckor, och tycker redan att det är enklare att kommunicera på än engelska!...

Tänk hur mycket som vore vunnet, om alla jordens människor bara gjorde dessa 2 veckor!... Om all världens nyhetssändningar textades på esperanto, så du kunde titta på vilka nyheter som helst. Om alla böcker översattes till esperanto, så du kunde läsa alla böcker. Om alla internationella, politiska och vetenskapliga konferenser var på esperanto, så vi slapp simultantolkning, eller tafflig, obegriplig engelska...

Hur lätt det vore! I stället för att översätta till 10 olika språk, och då ändå ha uteslutit många människor! I stället för att ge en sådan stor ytterligare fördel åt dem som vuxit upp med TV och mångårig skolgång så att de kan låta smarta på engelska, och som förmodligen redan hade den starkaste förhandlingspositionen! Hur lätt det vore att resa överallt... Prata med vem som helst...

Osv, osv, osv..............

2 veckors studier. Det är allt som behövs. Så är vi där!


Monday 30 June 2014

Vad realränta egentligen är

Min kompis Tomas Fransson smsade mig en dag förra sommaren att han hade kommit på vad ränta egentligen var, och att han skulle ringa mig snart och berätta det. Jag fick gärna försöka gissa men det skulle vara fel, skrev han.

När han ringde lät samtalet ungefär såhär:
- Ja vad tror du nu då, vad är ränta?
Jag är ju inte den som inte ärligt försöker, även om jag redan har lovats att jag har fel, så jag sa:
- En procentsats som läggs på på ett lånebelopp, och som är tänkt att kompensera för den risk som lånegivaren tar för kreditförluster, samt för det faktum att hen under tiden inte själv kan använda pengarna.
- Ja, sa Tomas, det var väl inte så dumt. Så skulle nog de flesta ekonomer svara ungefär. Men här kommer det roliga: Vad är realränta då?
- Räntan minus inflationen, sa jag.
- FEL!!...
Han mös i andra änden.
- Så skulle också de flesta ekonomer svara men det är fel!! Realräntan är den ränta som kvarstår efter justering för inflationen samt eventuella skattemässiga justeringar! Man får ju faktiskt göra skatteavdrag för räntor! Så antag att du tar ett lån på 100'000 kr. Årsräntan är 10% för att göra det enkelt. Och så säger vi att vi har en hög inflation på 8%. Din räntekostnad är alltså 10'000 kr vid årets slut, men samtidigt är pengarna 8'000 kr mindre värda än de var när du lånade dem. Dessutom får du dra av halva räntekostnaden på skatten. Vad är din realränta då?

Vid det här laget hade Tomas förlorat mig. Jag är inte van vid räntor och sånt som har med ekonomi att göra. Jag tänkte och tänkte men kom bara fram till helt orimliga resultat i mitt huvud. Så jag sa något annat, som inte kändes rätt men som i alla fall var rimligt.
- FEL!!, ropade Tomas, och jag kunde riktigt höra hur han hoppade av förtjusning i andra änden. Realräntan före skattemässiga justeringar är räntan minus inflationen, så det blir 10'000 - 8'000 kr är 2'000 kr. Men du får dra av halva RÄNTEKOSTNADEN, inte halva realräntan! Du får alltså dra av 5'000 kr! Och din verkliga realränta blir då 10'000 - 8'000 - 5'000 = MINUS 3'000 kr!!!
Lustigt... Det var precis det orimliga svar jag kommit fram till, och förkastat...!

Tomas fortsatte:
- Du har alltså tjänat 3'000 kr på att ta ett lån och spendera det i början av året, jämfört med att spara ihop pengarna och använda dem först nu! Det var det här som hände på 80-talet. Och jag har ju hört det sägas flera gånger, att inflationen var så hög att den åt upp räntekostnaderna och gjorde det lönsammare att låna än att spara, och jag har alltid tänkt att det där kan ju inte riktigt stämma, för räntan är ju aldrig lägre än inflationen. Men med ränteavdrag så kan den faktiskt vara det! De som lånat pengar och betalat tillbaka med ränta är rikare vid årets slut, än de som sparat samma summa!

Wow... Nä, jag visste verkligen inte att det låg till på det viset. Att den som sparar förlorar pengar jämfört med den som lånar, medan den största förloraren av alla är staten! Som betalar för att lån ska löna sig! Och det är inte så konstigt att jag inte tänkt på det, för enligt Tomas står realräntan NÄSTAN aldrig beskriven på det sättet. Det står att den är räntan minus inflationen, men man missar ränteavdragen, som gör hela skillnaden, eftersom dessa helt ignorerar inflationen.

Någon månad efter det här samtalet hörde jag nån expert på TV, en ekonom, som gjort en liten skräll genom att föreslå att man borde "se över" ränteavdragen, eftersom de kunde ha en bubbelförstärkande effekt. Tror sjutton det att de kan, när de låter mig tjäna pengar genom att låna! Men tydligen var hennes förslag kontroversiellt, trots att hon bara helt försiktigt uttryckte att man borde "se över" avdragen så att de hamnade på en "lämplig nivå". Frågan är väl om vi borde ha några ränteavdrag över huvud taget! Varför ska staten betala för att vi ska låna? Är det inte lönsamt i sig att ta lånet borde vi väl hellre låta bli?...!!


Ja. Det är en stor tillgång för en bloggare att ha smarta vänner. :)



Monday 19 May 2014

Barnsagor

När jag var liten trodde jag att Lille Skutt i Bamse-tidningen var en tjej. Jag trodde också att kaninen i Nalle Puh var en tjej, och jag har för mig att jag även trodde att Nasse var det (hon var ju ändå rosa!). Säkert fanns det många, många fler figurer, i fler barnsagor, som jag trodde var tjejer, men det visade sig allteftersom, en figur i taget, att jag hade fel. Ingen utav dem var tjejer. Om jag däremot trodde att de var killar, då hade jag rätt. Varenda gång.

När jag fick veta att Lille Skutt var en han tyckte jag först inte om det, och jag bestämde mig för att ignorera det och låta henne förbli en hon i min värld. Dels för att hon ju redan var det för mig och det skulle vara jobbigt och lite synd att tänka om och förändra allt; dels för att jag tyckte att det passade bättre med en hon-figur som kanin (med rosa svans); men dels för att jag tyckte, att om Lille Skutt också var en kille, så var de ju killar allihop! Skutt, Bamse och Skalman! Och det tyckte jag i min lilla barnhjärna inte var lika intressant...

Men jag fick förstås ge upp när jag lärde mig läsa själv. Och sen sprang han ju och gifte sig med en brud med blåa ögon, tre gånger så stora som hans, och minst lika rosa svans. Och homosexualitet var inget jag visste något om.


Min vän och första kärlek Simon från England var just här på besök. Det visade sig att Simon kallade allt och alla för ”han”, från föraren i bilen långt där borta och ”den rike” eller ”politikern” i exemplen, till måsarna, maskarna och rentav brickorna i damspelet. ”Hur vet du att det är en han?”, frågade jag några gånger, och så kom vi överens om att bara för skojs skull börja kalla alla för ”hon” i stället, så fort vi inte visste, eller det inte spelade nån roll. Simon var ganska dålig i början, men blev allt duktigare på det mot slutet av sin vecka här!

Det var på sista dagen vi satt och spelade dam. Ingen av oss hade spelat det mycket förut så vi diskuterade glatt taktiken, för det gemensamma lärandet. Jag kallade brickorna ”den”, han kallade dem ”han” och vi beslöt att de alltså var hon-ar; korta, krigiska små flickor som slogs för att utrota varandra. Det hjälpte inte. När spänningen grep oss sa jag i alla fall ”den” och han ”han”. Jag rättade honom gång på gång, och till slut avbröt han taktiksnacket och tittade förvånat upp...
”Varför är det så svårt?!”, frågade jag. ”Jag vet att du försöker, så varför är det ändå så omöjligt att se könlösa brickor som ’hon’ när det går utmärkt att se dem som ’han’?”
”…Men jag har väl ingen anledning att vilja byta egentligen”, sa han. ”Jag måste själv ta illa upp och tycka att det är fel att höra mig själv kalla dem ’han’, och det gör jag egentligen inte, tvärt om! För i själva verket, om alla de viktiga alltid är han så betyder det att jag är viktig. Det säger mig att jag är bättre än du! And that makes me feel goood! Weheeey!” Han höjde en näve mot skyn.

Så sen dess var verkligen alla pjäserna hon, och ingen sa fel mer.

Plötsligt utbrast Simon:
”Nu känns det plötsligt orättvist att de alla ska vara hon!!! Det känns ojuste och inte alls bra, nu sitter jag här och blir faktiskt lite ’pissed off’!”
Vi log, och så sa han med mjukare tonfall:
”Och det är skrämmande, för då inser jag att det är såhär du måste känna dig jämnt...”


Ja. Det är väl det.

Och om världen hade gått från lika representation till denna oerhörda snedvridning över en natt, om någon föreslagit: ’Jag vet! Vi gör alla exempel utom föräldrar, låglöneyrken och enstaka undantag till bara det ena könet för enkelhets skull!’, då skulle det aldrig ha hänt. Folk skulle ha protesterat. Folk skulle ha varit arga, ’pissed off’. Men jag var bara ett barn när jag långsamt fick lära mig inse att jag inte räknades, aldrig fanns bland exemplen. Jag blev aldrig förbannad. Bara förvånad. Besviken. Förödmjukad, undanskuffad och trampad på.

Senare finns det de som blir arga. Det finns ett namn för dem. Vi kallar dem ’rabiata manshaterskor’ och hävdar föraktfullt att de hetsar upp sig över petitesser. Att de motverkar kampen för verklig jämställdhet, som handlar om något helt annat.

Wednesday 19 March 2014

Rädslan är farligare än själva övervakningen

När Sverige fick vara det pinsamma 2:a-handsvalet åt Obama som försökte göra Putin svartsjuk, åkte jag till Stockholm för att demonstrera. Vi fick aldrig se presidenten, men fick ett snällt reportage i TV-nyheterna sedan, som berättade att vi protesterat mot USA:s krigspolitik, drönare, Guantanamo, behandlingen av Assange, Manning och förstås Snowden (som var själva skälet till svartsjukedramat), m.m. De nämnde också att det tillfälligt uppstått spänningar i demonstrationsleden kring USA/Syrien-frågan, eftersom en del stödde den syriske presidenten medan andra var emot honom, men de gjorde inte detta till någon huvudnyhet. Vilket var snällt. Reportern måste denna gång ha varit på vår sida...

Jag kom i samspråk med en demonstrant i 20-årsåldern. Han hade inte vetat om demonstrationen, utan sett den gå förbi och bestämt sig för att sluta upp. Tillsammans satt vi på mynttorget och kände oss lite obehagliga till mods över de kedjor av poliser som då och då marscherade genom vår folksamling, och spekulerade i om vi skulle få stryk. Snart visade det sig också att han, som visserligen visste mycket om alternativa politiska frågor men som var ovan vid politisk aktivism, hade betydligt mer ängslan än så! Jag lät honom läsa min bloggtext Vad har hänt de unga gröna? i telefonen, och han utbrast: "Ja precis!! Så kändes det!". För när han gått i tåget ett tag så hade han börjat titta sig omkring på alla kameror som följde oss, och undra vad det var för sällskap han slutit upp i egentligen... Kanske fanns här några extrema grupper som han inte alls sympatiserade med, "terrorister" typ, och vad skulle kunna hända om han blev associerad med dem på nåt vis? Vart skulle det leda? Han var visserligen totalt oskyldig och definitivt ingen terrorist, men tänk om det här ändå skulle kunna få några negativa konsekvenser?...

Tänk om oskyldiga kan råka illa ut, för att de felaktigt förknippas med terrorism...

Det är detta som är faran!!! Vi överhopas med varnande rapporter om hur övervakade vi är, att storföretag kan följa hur våra åsikter formas, innan vi ens hunnit komma på det själva! Ung Vänster ordnar kurser i "digitalt självförsvar", otaliga debattörer agiterar om den hotade integriteten, dataaktivister uppfinner program med öppen källkod och företag erbjuder dig att "surfa anonymt" till en viss kostnad... Till och med skolorna lär sina elever att iaktta försiktighet med vad de "delar".

Jag applåderar att internets inverkan på våra liv diskuteras i skolorna! Det är inte en dag för tidigt, och kunde förmodligen göras mycket mer. Men vad nästan alla dessa varnare och protesterare på något vis tycks ha missat är att den största skadan ändå redan har skett! Bara rädslan för att vara övervakad, att bli registrerad, att någon vet om våra åsikter innan vi vet dem själva och att vi kanske blir felaktigt associerade med något ondskefullt som vi egentligen inte står för, har faktiskt redan begränsat våra liv. Vårt deltagande i demokratin...

Vad jag önskar mig är en värld där människor spontant kan sluta upp i demonstrationståg för något de håller med om, utan den minsta oro för att detta ska kunna leda till något otrevligt de inte kunnat förutse. Där människor spontant kan diskutera sina kritiska åsikter med varandra runt hela jorden, utan att vara rädda för att hamna i CIA:s register! En värld utan rädsla att oskyldigt associeras med terrorism...

Vad som behövs för att nå den världen är inte att vi lär oss vakta vår tunga, akta oss för vad vi delar, eller att skydda vår identitet på internet. Vad som krävs är att vi står upp för rättssäkerheten! Att Guantanamo stängs! Att Manning friges! Att Snowden och Assange slutar förföljas för sina avslöjanden i mänsklighetens tjänst (så att den senare kan komma till Sverige och genomgå en liten våldtäktsrättegång i lugn och ro)! Att alla de som faktiskt misstänks för terrorism får genomgå en rättssäker prövning precis som alla andra! Och självklart: Att all övervakning som inte kan visas vara i det allmänna intresset att förhindra brott, men som däremot kan användas för att spåra åsikter, förbjuds, samt att detta kontrolleras i en transparent process, där alla som bryter mot förbudet ställs till svars och straffas!!!

Ska det vara så svårt?...

Men idag har vi ju i stället straffrihet för dem som genomför förbjudna övervakningar, registreringar och repressalier (även mord), och förföljelse av dem som avslöjar dessa brott. Toleransen för detta är förbluffande hög...

-----------------------

Med den store Östtyske kampsångaren Wolf Biermans ord:

"Nej låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
de hoppas ju på detta
att innan kampen börjat vi gett oss utan strid"