Monday 19 May 2014

Barnsagor

När jag var liten trodde jag att Lille Skutt i Bamse-tidningen var en tjej. Jag trodde också att kaninen i Nalle Puh var en tjej, och jag har för mig att jag även trodde att Nasse var det (hon var ju ändå rosa!). Säkert fanns det många, många fler figurer, i fler barnsagor, som jag trodde var tjejer, men det visade sig allteftersom, en figur i taget, att jag hade fel. Ingen utav dem var tjejer. Om jag däremot trodde att de var killar, då hade jag rätt. Varenda gång.

När jag fick veta att Lille Skutt var en han tyckte jag först inte om det, och jag bestämde mig för att ignorera det och låta henne förbli en hon i min värld. Dels för att hon ju redan var det för mig och det skulle vara jobbigt och lite synd att tänka om och förändra allt; dels för att jag tyckte att det passade bättre med en hon-figur som kanin (med rosa svans); men dels för att jag tyckte, att om Lille Skutt också var en kille, så var de ju killar allihop! Skutt, Bamse och Skalman! Och det tyckte jag i min lilla barnhjärna inte var lika intressant...

Men jag fick förstås ge upp när jag lärde mig läsa själv. Och sen sprang han ju och gifte sig med en brud med blåa ögon, tre gånger så stora som hans, och minst lika rosa svans. Och homosexualitet var inget jag visste något om.


Min vän och första kärlek Simon från England var just här på besök. Det visade sig att Simon kallade allt och alla för ”han”, från föraren i bilen långt där borta och ”den rike” eller ”politikern” i exemplen, till måsarna, maskarna och rentav brickorna i damspelet. ”Hur vet du att det är en han?”, frågade jag några gånger, och så kom vi överens om att bara för skojs skull börja kalla alla för ”hon” i stället, så fort vi inte visste, eller det inte spelade nån roll. Simon var ganska dålig i början, men blev allt duktigare på det mot slutet av sin vecka här!

Det var på sista dagen vi satt och spelade dam. Ingen av oss hade spelat det mycket förut så vi diskuterade glatt taktiken, för det gemensamma lärandet. Jag kallade brickorna ”den”, han kallade dem ”han” och vi beslöt att de alltså var hon-ar; korta, krigiska små flickor som slogs för att utrota varandra. Det hjälpte inte. När spänningen grep oss sa jag i alla fall ”den” och han ”han”. Jag rättade honom gång på gång, och till slut avbröt han taktiksnacket och tittade förvånat upp...
”Varför är det så svårt?!”, frågade jag. ”Jag vet att du försöker, så varför är det ändå så omöjligt att se könlösa brickor som ’hon’ när det går utmärkt att se dem som ’han’?”
”…Men jag har väl ingen anledning att vilja byta egentligen”, sa han. ”Jag måste själv ta illa upp och tycka att det är fel att höra mig själv kalla dem ’han’, och det gör jag egentligen inte, tvärt om! För i själva verket, om alla de viktiga alltid är han så betyder det att jag är viktig. Det säger mig att jag är bättre än du! And that makes me feel goood! Weheeey!” Han höjde en näve mot skyn.

Så sen dess var verkligen alla pjäserna hon, och ingen sa fel mer.

Plötsligt utbrast Simon:
”Nu känns det plötsligt orättvist att de alla ska vara hon!!! Det känns ojuste och inte alls bra, nu sitter jag här och blir faktiskt lite ’pissed off’!”
Vi log, och så sa han med mjukare tonfall:
”Och det är skrämmande, för då inser jag att det är såhär du måste känna dig jämnt...”


Ja. Det är väl det.

Och om världen hade gått från lika representation till denna oerhörda snedvridning över en natt, om någon föreslagit: ’Jag vet! Vi gör alla exempel utom föräldrar, låglöneyrken och enstaka undantag till bara det ena könet för enkelhets skull!’, då skulle det aldrig ha hänt. Folk skulle ha protesterat. Folk skulle ha varit arga, ’pissed off’. Men jag var bara ett barn när jag långsamt fick lära mig inse att jag inte räknades, aldrig fanns bland exemplen. Jag blev aldrig förbannad. Bara förvånad. Besviken. Förödmjukad, undanskuffad och trampad på.

Senare finns det de som blir arga. Det finns ett namn för dem. Vi kallar dem ’rabiata manshaterskor’ och hävdar föraktfullt att de hetsar upp sig över petitesser. Att de motverkar kampen för verklig jämställdhet, som handlar om något helt annat.