Karolinas små brandtal

Calais-dagbok 14 oktober - Falska alarm

Calais-dagbok 15 oktober - En hyllning till att plocka skräp!

Att plocka skräp i Djungeln* har blivit min favoritsyssla här! Det är en härlig, terapeutisk syssla, att gå ut i morgonen, medan de flesta i lägret ännu sover (efter att ha ägnat natten åt att försöka smyga ombord på lastbilar till England) och sprida renhet. Få naturen att se ut som natur igen. Samla in säck efter säck av skräp, några som vi plockat fulla och några som de boende själva samlat ihop, och ta dem till uppsamlingspunkterna där bilar kommer och hämtar dem, och så kan Djungeln andas ut, fri från ännu en börda.

Men det är inte det viktigaste...

Man får väldigt mycket respekt av flyktingarna för att plocka skräp. Väldigt mycket vänligt bemötande, och en sa härom dan:

"Åh! Utopia ja, ni som plockar skräp! Ni gör ett RIKTIGT jobb ni. Många volontärer här i Djungeln, de gör inte riktigt riktiga jobb, men det gör ni!"

Tanken på filmarna med tandemcykeln kom för mig...

Nog för att jag anser att dokumenterandet och spridandet av vittnesmål från Djungeln är väldigt, väldigt viktigt. Den enda vägen till en verklig lösning på hela situationen går ju genom opinionen!

Men ändå... Finns det något mer handfast sätt att visa sin kärlek och respekt, sin tro på allas lika värde, för dessa desperata flyktingar, än att gå dit och varje dag städa upp deras smuts? Ok, majoriteten i våra länder vill inte ens ha er här, inom våra gränser, de ser er som problem snarare än tillgång, snarare än människor, men se, jag böjer mig till marken för din skull, jag smutsar ner mina kläder, för jag vill inte att du ska behöva leva i denna smuts! Jag är din tjänare. Jag putsar marken du går på. För du är precis lika värdefull som jag, och ditt öde hade precis lika gärna kunnat vara mitt!

Nu är förstås inte att plocka skräp det enda vi gör, då hade det ju faktiskt inte varit så värdefullt. Vi samarbetar med andra organisationer om en skola där flyktingar kan lära sig franska, engelska eller lite vad de vill, ett kök, Belgium Kitchen, som delar ut lagad mat varje kväll, ett Warehouse tillhörande l'Auberge des Migrants, som delar ut förnödenheter som människor skänkt. Vi är med och räknar de boende i lägret, utifrån bakgrund, ålder, behov mm. Vi har samlat in vittnesmål åt en advokat som vill driva linjen att rivningen av Djungeln är olaglig i domstol. Vi delar ut information om juridiska rättigheter. Viktiga saker som kan göra verklig skillnad.

Men åt alla dessa projekt vinner vi trovärdighet och respekt, genom att vi OCKSÅ går dit varje morgon och kör ner våra arbetshandskbeklädda händer i smutsen, och fraktar bort den. Vi i Utopia 56 gör vad som behövs! Vad det än må vara.

*Djungeln = Den numera rivna informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bodde, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England

(Fortsättning följer)

--------------

Delar i den här serien:

Calais-dagbok 14 oktober - Falska alarm

Monday 24 October 2016

Calais-dagbok 14 oktober - Falska alarm

En skola i Djungeln

En mössa provas, i kvalitetskontrollen i The Warehouse

Det VAR inte det officiella datumet den 24 oktober. Tänk att det är så otroligt svårt att undvika att gå på rykten!...*

Det som däremot hade hänt officiellt var att alla restauranger och affärer i Djungeln** har fått en varning att de måste avlägsna sig, annars kommer de att rivas. Denna varning måste lämnas 48 timmar innan rivning får ske, vilket innebar att från och med kl 14:30 idag fick restaurangerna lagligen rivas.

När klockan var nästan 14:30 idag kom en av våra ledare in till oss i volontärgruppen på Belgium Kitchen (det kök som delar ut middag till alla flyktingar gratis varje dag, ej att förväxla med en restaurang) och sa att det stod en väldig massa poliser med bilar på bron utanför Djungeln, och att de hade två vattenkanoner med sig, så de skulle förmodligen genomföra sin rivning idag, och väntade sig tydligen våld. Därför fick vi avbryta vårt lök-hackande och potatisskalande och låta oss vallas ut ur Djungeln för att tillbringa resten av dagen på l'Auberges Warehouse.

I minibussen på väg till The Warehouse sa jag:

"Det där var sista gången vi såg Djungeln som vi känner den", och kände intensivt att jag ville krama någon och gråta.

Jag tillbringade resten av dagen med att sortera donationer att delas ut till flyktingar. När arbetsdagen var över frågade jag den ledare som hämtat oss från Belgium Kitchen om hon hade några nyheter om vad som hänt efter att vi åkt. Ja, det hade hon. Det hade inte hänt någonting... Andra falska alarmet på två dagar, och jag orkar inte!! Det gick något snack om att det varit en demonstration för öppna gränser planerat till den här dagen men att den inte blivit av, och att det kanske var för den som polisen mobiliserat, men vad vet jag... Kanske vill de bara bryta ner oss? Det funkar i så fall rätt bra...

Min underbara, vackra partner kom och kramade mig i förbifarten, och i hans famn kände jag att det brast. Gråten bröt fram. Sen gick han vidare, innan jag hann förmedla att jag nog behövde honom lite till, så jag blev sittande och kramade min ryggsäck. Efter ett tag kom han tillbaka och såg att jag var ledsen, kramade mig igen, längre, och nu grät jag ännu mer... Varför, varför, varför är våra samhällen så grymma? Varför minns vi inte vår genèvekonvention, som slår fast att människor måste få asyl från krig och förföljelse? Varför kan vi bara riva och förstöra, men inte bygga upp och välkomna?

För givetvis, även om det inte blev någon rivning den här gången, så kommer den ju. Mattias sa att det är en bra strategi att riva restaurangerna först och använda mycket våld, så statuerar man exempel och slår dessutom ut en del av lägrets infrastruktur. Båda dessa saker gör att både de boende och volontärerna blir mindre benägna att försvara Djungeln sen, när de kommer för att riva själva bostäderna. En annan volontär la senare till att det dock var för tidigt att riva restaurangerna nu. Det är bättre ca 3-5 dagar före vräkningen, så att folk inte hinner organisera sig och bygga upp nånting igen däremellan.

Dvs, restaurangerna rivs troligen nästa vecka. För det fanns trots allt en grund för det där datumet 24:e oktober. Det är nämligen det datum då ett "shelter" ska öppna i Paris, och innan det öppnar har regeringen ingenstans att sätta flyktingarna, ens dem som vill söka asyl i Frankrike.

Jag vaknade härom natten och skrek. Jag satte mig rakt upp i sängen och skrek i full panik, precis som min 6-åring där hemma brukar göra. Jag tror inte jag haft en enda mardröm på 10-15 år, och skrikit har jag inte gjort sen jag var riktigt liten. Och knappast såhär, ens då. Jag drömde att jag var i Djungeln. Jag kommer ihåg vad jag drömde, men drömmen var ganska abstrakt. Jag drömde inte om poliser eller om våld, snarare om spöken eller ailiens... En vag, obegriplig ondska... Ja, att volontära med flyktingar utan rätt till asyl, utan rätt att återförenas med sina familjer, dessutom numera ofta utan skor och filtar i det allt kallare vädret, är mycket, mycket värre än att volontära med utfattiga människor i Kenya. Visst, de människor jag mötte i Kenya var verkligen fattiga, och många hatade i tysthet sina liv och önskade sig därifrån, men de var inte desperata. Och det fanns ändå väldigt mycket i deras liv som de älskade också, och skulle ha saknat olidligt om de faktiskt kommit därifrån...

Men ingen kommer någonsin att säga:

"Åh vad jag saknar min tid som flykting! Åh vad jag saknar att inte veta vart jag skulle ta vägen, vart jag kunde vända mig för att inte skickas tillbaka till kriget i Sudan eller Afghanistan eller någon annanstans! Åh vad jag saknar känslan av att inte vara välkommen någonstans! Att min död vore en lättnad för dem, så att de slipper bördan av mitt liv i sina länder..."

*Vid det här laget vet vi att rivningen hur som helst faktiskt började den 24 oktober
**Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bodde, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England

(Fortsättning följer)

--------------

Delar i den här serien:

Friday 21 October 2016

Calais-dagbok 13 oktober - Datumet för vräkningen

Så har då det officiella datumet slutligen kommit: Den 24 oktober ska Djungeln* rivas, de boende vräkas. De flyger med sina helikoptrar över oss hela tiden, och härom dan var alla som ville gå in i Djungeln tvungna att visa ID för polisen. De samlade in dem och satte sig i sin piketbil och ringde en massa, och efter en himla lång tid ropade de upp oss så fick vi våra ID:n tillbaka och fick gå vidare. Fast jag lyckades bluffa mig undan, och tog mig in ändå... De var inte särskilt uppmärksamma...

ID-kontrollerna, helikoptrarna och alla ryktena kunde jag hantera, men det officiella datumet har dragit ner mig. Jag är ledsen och hopplös. Jag vet att de inte bluffar nu, för de har ju faktiskt redan rivit Djungeln två gånger förut... Bägge gångerna uppstod det igen, precis intill där det var förut. Vad ska hända den här gången? Det finns ju ingen plan! Det finns ju inget alternativ! Problemet är ju inte att folk tycker så himla mycket om att bo i blöta tält i Calais 0-gradiga, regniga, blåsiga vinter, och därför gör det trots att de inte får! Problemet är att de inte får asyl någonstans, och därför har att välja mellan tältvinter i Calais och något ännu värre!... Deras enda hopp om något bättre är att ta sig till UK och leva olagligt där. Många har rentav laglig rätt till uppehållstillstånd i UK, men får inte sina beslut. Några har fått asyl i Frankrike men tappat bort sina papper eller fått dem förstörda i Djungeln, och helt ofattbart fått börja om!... Trots att myndigheten naturligtvis tog deras fingeravtryck för att kunna identifiera dem, när de ansökte om asyl.

Sluta, liksom! Om du har ett sår och tycker att det är jobbigt, försök inte ta bort det med knivar, frätande syra och annat våld! Ta hand om det i stället, och låt det läka! Vilket det själv har förmågan att göra, med bara lite eventuell hjälp med hygienen precis i början. Med våld gör du bara skadan värre!

*Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bor, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England

(Fortsättning följer)

-----------------

Delar i den här serien:

Calais-dagbok 13 oktober - Datumet för vräkningen
Calais-dagbok 14 oktober - Falska alarm

Thursday 20 October 2016

Calais-dagbok 12 oktober - Andra dagen

Andra dagen här åkte jag till The Warehouse med den brittiska organisationen l'Auberge des Migrants. De tar emot massor av donationer, sorterar dem, kontrollerar dem och delar ut till flyktingar om det är lämpligt, och om det inte är lämpligt men ändå bra grejer säljer de det och använder pengarna till att hjälpa flyktingar. Vi fick skriva på ett papper och så var vi försäkrade medan vi jobbar för dem. De höll en liten uppvärmning med oss, och sen en genomgång av vad vi håller på med och varför. Allt gick ut på att få så stor effektivitet som möjligt i vårt arbete, så att så mycket som möjligt av våra ansträngningar och donationer faktiskt skulle komma till nytta för flyktingarna. Jag gillar särskilt råden kring toalettpapper:

"We've noticed that some volunteers use extra toilet paper to try and cover up what they've done in there. Ehm, we do know what you do in there, it's a toilet, and if you cover it up with paper it only means that they fill up faster so we have to go and empty them more often, and of course buy more toilet paper, and all this eats in to our time and resources."

Det blir en så skön och avspänd känsla av samhörighet och vanlig enkel mänsklighet när en vacker tjej med långt, blont hår står och pratar sådär!

Men hon sa också viktigare saker, som att vi bara lämnar till flyktingar sådana kläder som är felfria, dvs utan hål, fläckar, saknade knappar etc. Detta för att våra gåvor reflekterar vad vi tänker om dem, och där de kommer ifrån är trasiga kläder inte en modegrej utan ett bevis på fattigdom och misär. När jag senare stod i kvalitetskontrollen för kläder sorterade jag därför de bästa kläderna till flyktingar och de kläder som var lite trasiga men ändå snygga och coola till försäljning, väl medveten om att volontärerna gärna skulle köpa dem och älska dem. För oss är det nämligen ett val att ha trasiga kläder. Vi KAN gå i smoking och aftonklänning, om vi verkligen, verkligen vill.

Hon berättade också att vi nykomlingar inte skulle få gå in i Djungeln* som läget var nu. Vanligtvis brukade några få göra det varje dag, och hon sa att hon insåg att det är svårare att jobba med det relativt krävande kroppsarbete som vi gjorde här, om vi aldrig får se på nära håll när hjälpen kommer fram, men nu är det så att president Hollande har lovat att Djungeln ska rivas, och eftersom det finns en lag om att man inte får driva någon från sina hem vintertid, hur olagligt hemmet än är, så kommer det troligen att hända vilken dag som helst nu, och stämningen i Djungeln är därför väldigt spänd och uppstressad. Bl a har en mängd stölder uppstått, och bråk bryter lätt ut. Därför går numera enbart erfarna medlemmar av l'Auberge in i Djungeln.

(Vi i Utopia 56 är ju dock där varje dag och städar.)

Sen berättade hon ändå lite kort vad de hade för regler för dem som gick in i Djungeln. Bl a att flyktingarnas egna organisationer hade bett oss att kvinnliga volontärer skulle bära kläder som täcker ben och överkropp, inklusive axlar och bröstkorg. Detta dels för att de ville att vi skulle bli respekterade som besökare och inte utsättas för sexuella trakasserier och kommentarer som vi annars lätt kunde, eftersom bara axlar, djupa uringningar osv symboliserar något annat i flera av de länder som många kommer ifrån. Men också för att om stämningen blir sexuell på dagen när vi volontärer är där så ökar de sexuella övergreppen på natten, mot främst de kvinnor och barn som bor i lägret, dvs flyktingarna själva.

En annan regel var att vi aldrig skulle ta ett foto på en flykting där denna kunde identifieras, därför att om ett sådant kommer ut kan det äventyra deras asylprocess senare, och även om vi inte har för avsikt att publicera fotot eller lämna det till någon så gör det människorna här nervösa och oroliga och de har det tillräckligt jobbigt som det är. Det har också varit en hel del journalister här och de skriver inga snälla saker. Lägret är inte särskilt populärt häromkring...

Jag mötte en tysk volontär, Carola, som sa att vi borde fokusera mer på besluten som våra makthavare tar, att väcka folks uppmärksamhet för dem och därigenom försöka ändra dem. Jag berättade att jag skickat e-mail till varenda en av våra gröna riksdagsledamöter när de röstat igenom beslutet att nästan helt stänga dörren för flyktingar (med stöd av moderater och sverigedemokrater och inga andra) och frågat dem hur de kunde sitta kvar i en regering som gjorde så. Hur de kunde påstå att det var bättre att stanna kvar och påverka, efter det här. Jag skrev:

"VAD ska ni göra då, under de två år som återstår av den här mandatperioden, som är så ofantligt betydelsefullt att det uppväger för det här?!"

Hon sa:

"Jag antar att ingen svarade?"

Men jo då, många svarade. De svarade saker som bostäder, tåg och miljövänliga bränslen... De har helt enkelt inte förstått att de gjorde historia med beslutet att stänga dörren. (Vid det här laget var det flera andra internationella volontärer runt oss som höll med, och sa att de hade väntat sig att Sverige skulle vara den sista utposten, de som inte skulle vika från humanismen, det exempel på att en annan väg är möjlig som de alltid brukade vara... och att när Sverige också svek, det var då de tappade hoppet.) Man kan inte göra historia med miljövänliga bränslen idag. För 20 år sen, ja, men inte idag. Detsamma gäller bostäder och tåg...

Och förresten, vem bryr sig! Vem bryr sig om det finns bostäder och tåg, vem bryr sig om planeten överlever, vad är poängen med att över huvud taget leva, att ha samhällen med människor och aktiviteter i...... om det här är vad vi ska göra med människorna.

Jag träffade en annan volontär som sa:

"De slösar över 10 år av sina liv på att försöka hitta ett hem i länder som inte vill ha dem"

Mattias berättade för mig att han träffat en person i Djungeln som pratade flytande svenska. Han hade nämligen bott i Sverige i 9 år, innan han till sist fått slutgiltigt avslag på sin asylansökan, efter överklagande, och blivit deporterad till Afghanistan. Nu var han i Djungeln för att försöka ta sig till UK (England...) för att leva där illegalt. Inga fler asylprocesser för honom!

En annan han träffat hade bott illegalt i London i 6 år och jobbat som taxichaufför, tills han en dag åkt fast och deporterats. Nu var han tillbaka i Djungeln...

En 14-årig kille dog på motorvägen häromdan, påkörd av en lastbil, när han var där för att försöka smita ombord på en lastbil till England. Den skyldiga föraren smet. Kanske märkte hen aldrig ens att hen körde på något. Eller kanske... nej, det skriver jag inte. Pojken som dog hade en bror och två farbröder i England, och därmed laglig rätt att komma dit och bo där. Han hade ansökt om att få komma dit lagligt, men efter att ha fått höra hur väldigt lång tid sådant tar försökte han alltså ta sig dit själv. Han var 14 år! Han var märkt av krig och våld! Han behövde vara med sin familj, i en trygg miljö, för att kunna läka och bli en hel människa! Nu får han återförenas med sin familj först i himmelen...

Hur kan vi slösa såhär med människoliv.

Och hur kan vi prata om gröna bränslen, medan denna, rent människotillverkade, politiskt konstruerade jättekatastrof pågår?

*Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tiebreaks flyktingar bor, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England

(Fortsättning följer)

----------------

Delar i den här serien:

Calais-dagbok 12 oktober - Andra dagen

Calais-dagbok 11 oktober, del 2 - Första dagen

Det var ett litet äventyr bara att komma hit. Tåget från Bryssel var kraftigt försenat, så jag missade sista anslutande tåg i Lille. Då bjöd tågbolaget mig på hotell med frukost! Nästa dag kom jag därför till Calais kl 11:30, mitt i arbetsdagen. Samordnaren sa att jag skulle ta mig till Djungeln* med buss, vilket jag tyckte var helt ok, och gav mig en adress. Men ingen kände till adressen, däremot kände alla till "Djungeln"... men på något vis var det som att stämningen totalt förändrades när jag sa det. Sen verkar det som att chauffören avsiktligt släppte av mig vid fel hållplats! Väldigt långt från Djungeln var det iaf... Nu försökte en av volontärerna skicka en bil att hämta mig trots allt, men eftersom jag inte längre var på järnvägsstationen hittade inte hen mig. Så jag frågade mig fram och började gå i stället. En kille jag frågade sa att det skulle vara ca 3 km, och när jag nu kollar på kartan ser jag att han var rätt nära i sin gissning! (Nästan 4) Men när jag gått ett tag frågade jag för säkerhets skull några människor igen. Den ena mannen, som såg rätt hårdnackad ut, tvekade lite och sa sen på perfekt arbetarklass-engelska till sina kompisar i bilen som han stod utanför:

"Vad säger ni, ska vi ta henne dit först och åka och köpa bensin sen?"

Det visade sig att de var engelsmän som var där för att göra en film i Djungeln, och för ändamålet hade med sig en tandemcykel som ett sätt att få kontakt med folk. De bestämde sig för att de hade tid att skjutsa mig och en frågade lite skämtsamt om jag ville åka bil eller cykel. Men jag ville absolut åka cykel! Så jag slängde in mina väskor, utom handväskan och förstås min hemliga pengaväska under kläderna, i bilen och hoppade upp bakom den sudanesiska killen på tandemcykeln. Min första tur med tandemcykel, som jag alltid varit så nyfiken på, när jag sett sådan åka förbi! På stången hängde en kamera som filmade mina fötter. Det var väldigt roligt!

Sen kom vi fram till Djungeln, men bilen var inte där än. Var jag orolig? Faktiskt knappast ett dugg! Jag hade redan hittat de mina, och kände igen dem. De skulle inte ta mina väskor från mig. Och mycket riktigt, några minuter senare dök de upp. De hade kört vilse lite bara.

Och sen kom två volontärer och hämtade mig in i Djungeln, och så var jag framme. :)

Första dagen plockade jag skräp i jungeln. Jag lämnade mina två rullar med svarta sopsäckar som jag köpt i Bryssel, och min unge arbetsledare Theo blev jätteglad och utbrast:

"Oh, super!"

Man hade kunnat tro att det var en finare present han fått!

Det fanns lite skräpgropar och skräpvrår, och det låg en del muggar och annat här och där längs gångstråken, men det fanns också en hel del tunnor med sopsäckar i eller bara en säck knuten vid en tältlina eller något, som var fulla med skräp och som vi bytte mot nya säckar. Vi blev bjudna på te vid ett slags tehus mellan tälten. Vi var strikt instruerade att aldrig vara ensamma i Djungeln och att aldrig röra vid några små blå kuber eller små påsar med något blått i, eftersom det var råttgift och väldigt farligt. Ofta låg det en massa blå små påsar eller kuber i botten av en skräpsamling... Där människan ser skräp kastar hon mer skräp! Ett flockbeteende, för flockens bästa. Om det inte finns soptunnor och folk som plockar skräp.

*Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bor, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England

--------------

Delar i den här serien:

Calais-dagbok 11 oktober, del 2 - Första dagen

Saturday 15 October 2016

Calais-dagbok 11 oktober - Tankar

Är fortfarande lycklig och lätt om hjärtat. Jag är omgiven av en varm, mjuk och kärleksfull samling vänner och själsfränder... Det är ljuvligt.

Jag träffade en tyska igår, lite äldre än de flesta här, 28 år, med dreads, som sa att på sätt och vis tycker hon att vi som är här är passiva. Vi försöker sopa upp skärvorna efter det som våra regeringar krossar, men vi borde försöka stoppa dem från att krossa det till att börja med! Men jag sa att många här nog gjort samma sak som jag: Försökt påverka våra regeringar och våra befolkningar, men slagit oss blodiga mot väggen, gett upp och sagt "ok, nog med det här. Nu sopar jag bara upp skärvorna i stället...".

Å andra sidan ger vi aldrig upp. För det kan vi inte, inte förrän vi ger upp andan. Och att komma hit till det massiva stråket av skärvor, som alla vet finns där men som vi annars aldrig brukar se annat än på håll, och börja sopa i utkanten av det, är ett sätt att samla energi för att orka fortsätta kämpa sen. För alla här känner likadant! Vi må ha olika åsikter och tankar om saker, men vi känner likadant.

Det här är det verkliga livet. Där hemma är vi bara på låtsas. Man orkar leva och kämpa i låtsaslivet ett tag, så länge man minns att det finns en verklighet där utanför! Och att det faktiskt är den man kämpar för.

(Fortsättning följer)

--------------

Delar i den här serien:

Calais-dagbok 11 oktober - Tankar

Wednesday 12 October 2016

Calais-dagbok 6 oktober - På resa

Att resa är lätt, så lätt... Allt ordnar sig! Roligt är det också. Man blir levande... Om jag så måste göra det på hästryggen skulle jag ändå resa jorden runt.

Men det gör jag förstås inte, jag åker Ryanair. Det finns inget stall till lägenheten jag hyr, bara parkeringsplats. Det finns inga rastplatser för hästar längs vägen, med mat och vattenhoar, bara bensinstationer. Och inga segelskepp att korsa haven med... Knappt ens färjor längre. Det finns bara flygplan... Så jag åker flygplan. Och förstör planeten. Men ser själviskt fram emot att än en gång leva ut den urgamla mänskliga drömmen att bäras av luften, högt ovan molnen...

Det är kanske lite knäppt att känna sig såhär lätt och lycklig när man är på väg till den djupa misären i ett illegalt flyktingläger... men det gör jag. Det gör jag.

(Fortsättning följer)

--------------

Delar i den här serien:

Calais-dagbok 6 oktober - På resa