Det var ett litet äventyr bara att komma hit. Tåget från Bryssel var kraftigt försenat, så jag missade sista anslutande tåg i Lille. Då bjöd tågbolaget mig på hotell med frukost! Nästa dag kom jag därför till Calais kl 11:30, mitt i arbetsdagen. Samordnaren sa att jag skulle ta mig till Djungeln* med buss, vilket jag tyckte var helt ok, och gav mig en adress. Men ingen kände till adressen, däremot kände alla till "Djungeln"... men på något vis var det som att stämningen totalt förändrades när jag sa det. Sen verkar det som att chauffören avsiktligt släppte av mig vid fel hållplats! Väldigt långt från Djungeln var det iaf... Nu försökte en av volontärerna skicka en bil att hämta mig trots allt, men eftersom jag inte längre var på järnvägsstationen hittade inte hen mig. Så jag frågade mig fram och började gå i stället. En kille jag frågade sa att det skulle vara ca 3 km, och när jag nu kollar på kartan ser jag att han var rätt nära i sin gissning! (Nästan 4) Men när jag gått ett tag frågade jag för säkerhets skull några människor igen. Den ena mannen, som såg rätt hårdnackad ut, tvekade lite och sa sen på perfekt arbetarklass-engelska till sina kompisar i bilen som han stod utanför:
"Vad säger ni, ska vi ta henne dit först och åka och köpa bensin sen?"
Det visade sig att de var engelsmän som var där för att göra en film i Djungeln, och för ändamålet hade med sig en tandemcykel som ett sätt att få kontakt med folk. De bestämde sig för att de hade tid att skjutsa mig och en frågade lite skämtsamt om jag ville åka bil eller cykel. Men jag ville absolut åka cykel! Så jag slängde in mina väskor, utom handväskan och förstås min hemliga pengaväska under kläderna, i bilen och hoppade upp bakom den sudanesiska killen på tandemcykeln. Min första tur med tandemcykel, som jag alltid varit så nyfiken på, när jag sett sådan åka förbi! På stången hängde en kamera som filmade mina fötter. Det var väldigt roligt!
Sen kom vi fram till Djungeln, men bilen var inte där än. Var jag orolig? Faktiskt knappast ett dugg! Jag hade redan hittat de mina, och kände igen dem. De skulle inte ta mina väskor från mig. Och mycket riktigt, några minuter senare dök de upp. De hade kört vilse lite bara.
Och sen kom två volontärer och hämtade mig in i Djungeln, och så var jag framme. :)
Första dagen plockade jag skräp i jungeln. Jag lämnade mina två rullar med svarta sopsäckar som jag köpt i Bryssel, och min unge arbetsledare Theo blev jätteglad och utbrast:
"Oh, super!"
Man hade kunnat tro att det var en finare present han fått!
Det fanns lite skräpgropar och skräpvrår, och det låg en del muggar och annat här och där längs gångstråken, men det fanns också en hel del tunnor med sopsäckar i eller bara en säck knuten vid en tältlina eller något, som var fulla med skräp och som vi bytte mot nya säckar. Vi blev bjudna på te vid ett slags tehus mellan tälten. Vi var strikt instruerade att aldrig vara ensamma i Djungeln och att aldrig röra vid några små blå kuber eller små påsar med något blått i, eftersom det var råttgift och väldigt farligt. Ofta låg det en massa blå små påsar eller kuber i botten av en skräpsamling... Där människan ser skräp kastar hon mer skräp! Ett flockbeteende, för flockens bästa. Om det inte finns soptunnor och folk som plockar skräp.
*Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bor, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England
--------------
Delar i den här serien:
Calais-dagbok 11 oktober, del 2 - Första dagen
No comments:
Post a Comment