Är fortfarande lycklig och lätt om hjärtat. Jag är omgiven av en varm, mjuk och kärleksfull samling vänner och själsfränder... Det är ljuvligt.
Jag träffade en tyska igår, lite äldre än de flesta här, 28 år, med dreads, som sa att på sätt och vis tycker hon att vi som är här är passiva. Vi försöker sopa upp skärvorna efter det som våra regeringar krossar, men vi borde försöka stoppa dem från att krossa det till att börja med! Men jag sa att många här nog gjort samma sak som jag: Försökt påverka våra regeringar och våra befolkningar, men slagit oss blodiga mot väggen, gett upp och sagt "ok, nog med det här. Nu sopar jag bara upp skärvorna i stället...".
Å andra sidan ger vi aldrig upp. För det kan vi inte, inte förrän vi ger upp andan. Och att komma hit till det massiva stråket av skärvor, som alla vet finns där men som vi annars aldrig brukar se annat än på håll, och börja sopa i utkanten av det, är ett sätt att samla energi för att orka fortsätta kämpa sen. För alla här känner likadant! Vi må ha olika åsikter och tankar om saker, men vi känner likadant.
Det här är det verkliga livet. Där hemma är vi bara på låtsas. Man orkar leva och kämpa i låtsaslivet ett tag, så länge man minns att det finns en verklighet där utanför! Och att det faktiskt är den man kämpar för.
(Fortsättning följer)
--------------
Delar i den här serien:
Calais-dagbok 11 oktober - Tankar
No comments:
Post a Comment