 |
| En skola i Djungeln |
 |
| En mössa provas, i kvalitetskontrollen i The Warehouse |
Det VAR inte det officiella datumet den 24 oktober. Tänk att det är så otroligt svårt att undvika att gå på rykten!...*
Det som däremot hade hänt officiellt var att alla restauranger och affärer i Djungeln** har fått en varning att de måste avlägsna sig, annars kommer de att rivas. Denna varning måste lämnas 48 timmar innan rivning får ske, vilket innebar att från och med kl 14:30 idag fick restaurangerna lagligen rivas.
När klockan var nästan 14:30 idag kom en av våra ledare in till oss i volontärgruppen på Belgium Kitchen (det kök som delar ut middag till alla flyktingar gratis varje dag, ej att förväxla med en restaurang) och sa att det stod en väldig massa poliser med bilar på bron utanför Djungeln, och att de hade två vattenkanoner med sig, så de skulle förmodligen genomföra sin rivning idag, och väntade sig tydligen våld. Därför fick vi avbryta vårt lök-hackande och potatisskalande och låta oss vallas ut ur Djungeln för att tillbringa resten av dagen på l'Auberges Warehouse.
I minibussen på väg till The Warehouse sa jag:
"Det där var sista gången vi såg Djungeln som vi känner den", och kände intensivt att jag ville krama någon och gråta.
Jag tillbringade resten av dagen med att sortera donationer att delas ut till flyktingar. När arbetsdagen var över frågade jag den ledare som hämtat oss från Belgium Kitchen om hon hade några nyheter om vad som hänt efter att vi åkt. Ja, det hade hon. Det hade inte hänt någonting... Andra falska alarmet på två dagar, och jag orkar inte!! Det gick något snack om att det varit en demonstration för öppna gränser planerat till den här dagen men att den inte blivit av, och att det kanske var för den som polisen mobiliserat, men vad vet jag... Kanske vill de bara bryta ner oss? Det funkar i så fall rätt bra...
Min underbara, vackra partner kom och kramade mig i förbifarten, och i hans famn kände jag att det brast. Gråten bröt fram. Sen gick han vidare, innan jag hann förmedla att jag nog behövde honom lite till, så jag blev sittande och kramade min ryggsäck. Efter ett tag kom han tillbaka och såg att jag var ledsen, kramade mig igen, längre, och nu grät jag ännu mer... Varför, varför, varför är våra samhällen så grymma? Varför minns vi inte vår genèvekonvention, som slår fast att människor måste få asyl från krig och förföljelse? Varför kan vi bara riva och förstöra, men inte bygga upp och välkomna?
För givetvis, även om det inte blev någon rivning den här gången, så kommer den ju. Mattias sa att det är en bra strategi att riva restaurangerna först och använda mycket våld, så statuerar man exempel och slår dessutom ut en del av lägrets infrastruktur. Båda dessa saker gör att både de boende och volontärerna blir mindre benägna att försvara Djungeln sen, när de kommer för att riva själva bostäderna. En annan volontär la senare till att det dock var för tidigt att riva restaurangerna nu. Det är bättre ca 3-5 dagar före vräkningen, så att folk inte hinner organisera sig och bygga upp nånting igen däremellan.
Dvs, restaurangerna rivs troligen nästa vecka. För det fanns trots allt en grund för det där datumet 24:e oktober. Det är nämligen det datum då ett "shelter" ska öppna i Paris, och innan det öppnar har regeringen ingenstans att sätta flyktingarna, ens dem som vill söka asyl i Frankrike.
Jag vaknade härom natten och skrek. Jag satte mig rakt upp i sängen och skrek i full panik, precis som min 6-åring där hemma brukar göra. Jag tror inte jag haft en enda mardröm på 10-15 år, och skrikit har jag inte gjort sen jag var riktigt liten. Och knappast såhär, ens då. Jag drömde att jag var i Djungeln. Jag kommer ihåg vad jag drömde, men drömmen var ganska abstrakt. Jag drömde inte om poliser eller om våld, snarare om spöken eller ailiens... En vag, obegriplig ondska... Ja, att volontära med flyktingar utan rätt till asyl, utan rätt att återförenas med sina familjer, dessutom numera ofta utan skor och filtar i det allt kallare vädret, är mycket, mycket värre än att volontära med utfattiga människor i Kenya. Visst, de människor jag mötte i Kenya var verkligen fattiga, och många hatade i tysthet sina liv och önskade sig därifrån, men de var inte desperata. Och det fanns ändå väldigt mycket i deras liv som de älskade också, och skulle ha saknat olidligt om de faktiskt kommit därifrån...
Men ingen kommer någonsin att säga:
"Åh vad jag saknar min tid som flykting! Åh vad jag saknar att inte veta vart jag skulle ta vägen, vart jag kunde vända mig för att inte skickas tillbaka till kriget i Sudan eller Afghanistan eller någon annanstans! Åh vad jag saknar känslan av att inte vara välkommen någonstans! Att min död vore en lättnad för dem, så att de slipper bördan av mitt liv i sina länder..."
*Vid det här laget vet vi att rivningen hur som helst faktiskt började den 24 oktober
**Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bodde, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England
**Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bodde, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England
(Fortsättning följer)
--------------
No comments:
Post a Comment