Efter-calais-dagbok 21 oktober - På lite avstånd...

Ett sånt lätt hjärta jag reste med, och ack så tungt det är när jag återvänder. I förrgår gjorde jag min sista dag med Utopia 56 och l'Auberge des Migrants, och idag vaknar jag hemma i min säng i Sverige igen. I förrgår kände jag att jag snart måste tillbaka hit till Utopia, att hur ska jag någonsin kunna hålla mig borta!... Och under den sista promenaden igår, från stationen till min lägenhet, så började jag känna att varför i hela friden hade jag velat det?! Tillbaka dit, är jag inte klok?!...

Vi var tillsammans i helvetet. Det är så det tycks mig, såhär på lite avstånd. Det var det som höll ihop oss, som skapade vår starka gemenskap. Ständigt på gränsen till tårar, ständigt några steg ifrån den totala kollapsen. Julie bröt ihop och grät på sin första dag i Skolan, av skam och vrede över sin regering, när hon pratade med några flyktingar om hur de levde i regeringens ordnade "bostäder" (nån slags containrar med 12 pers på 14 m2, utan el vatten eller matlagningsmöjligheter). Hon försökte dölja det genom att vända sig om och börja torka tavlan, men de märkte det snart. Efteråt försökte de trösta henne och sa:

"Oroa dig inte för oss, det är inte så farligt! Vi är starka!"

Hon svarade med ett tårögt skratt:

"Ja, men jag är inte stark!"

Containrarna där de asylsökande bodde, mitt i djungeln

Samma dag kom Chloe hem och berättade att hon brutit ihop och storgråtit på The Warehouse, när hon sett texter som engelska barn skrivit till flyktingarna. Hon hade fått prata med volontärernas kurator, men hon sa att hon hade mest kurerat sig själv. Hon vet hur hon ska tänka, hon måste bara gråta ut det ibland. Som jag! Precis som jag...

När Chloe berättade hur hon tänker och vad hon gråter över började jag snart sympatigråta. Hon sa saker som:

"One of the worst things is that I feel like I've alienated myself from the city that I loved! (London) I'm not one of them anymore, not even among my best friends! Because when it comes down to it, they would never come here, and do what I do... They don't get me... And I don't get them..."

Jag sa att det var synd att hon inte läser svenska... för jag skrev en text med exakt den innebörden mitt i min kris, några månader innan jag kom iväg till Afrika första gången. Den gick såhär:

"Det är som om jag var i ett främmande land.

Det är som om jag stått still, men mitt hem flyttat, och plötsligt en dag vaknade jag upp i en värld full av främlingar, som inte ens talar samma språk som jag..."

Jag grät och sa till Chloe att den känslan aldrig går över! På tio år har den inte gjort det för mig i alla fall, och jag har inget hopp längre om att den kommer att göra det. Men man lär sig leva med det. Vänjer sig vid främlingskapet. Och upptäcker så småningom att man trots allt inte är helt ensam!... Vi är inte många, men vi finns där.

Mattias hade 4 gråtstunder första dagen han samlade vittnesmål från flyktingarna, till advokaten som vill driva i domstol att man inte bara har rätt att riva deras hem, Djungeln*, utan att ta hand om dem sen. Han minskade till 2 gråtstunder andra dagen.

Jag bröt ihop och grät den dag vi evakuerats från Djungeln för att vi trodde att rivningen skulle börja.

Alex grät första gången jag pratade med henne, i minibussen på väg hem till campingen. Jag sa efteråt att det där var den snabbaste bonding jag varit med om, och vi skrattade. Vi var systrar nu.

Pauline, den 23-åriga samordnaren, såg jag inte de 2-3 första dagarna. Enligt vad jag hörde hade hon inte tagit sig upp ur sängen.

Men sen var hon med igen! Varje dag bröt vi ihop, och varje dag reste vi oss upp igen och gick vidare... Vi hämtade kraft i arbetet, i varandra och i de flyktingar som ibland visade oss sin tacksamhet på olika sätt. Bjöd oss på te och mat. Hälsade oss med handslag, kramar och händer mot hjärtat. Tacksamma ögon. Tackande oss för vår välvilja mer än för någon verklig hjälp, för någon verklig hjälp kunde vi knappast ge... Men vi är där. Vi är allt de har.

Bjudna på te under skräpplockning i Djungeln

Jag kan inte säga "Kom och hjälp flyktingar!" på samma sätt som jag i 10 år har sagt "Kom till Afrika!". Att komma till flyktingkatastrofen, till Djungeln, är en helt annan sak, så enormt mycket svårare... I 10 år har jag sagt:

"Kom till Afrika och hitta glädjen! Hitta arbetslusten och friden vid arbetsdagens slut! Kom till Afrika, och hitta den förbannade meningen med livet!..."

I flyktingkatastrofen finns ingen mening med livet. Det finns bara den enorma ondskan, och de små, små myrorna av godhet som stretar och jobbar emot ondskan. Jag kan inte rekommendera för någon att komma till denna fullkomligt förkrossande situation...

Eller jo... Kom ändå. Kom och gör vad du kan, för du behövs! Kom och se sanningen i vitögat, möt människorna bakom politiken och statistiken. Kom och bryt ihop och gå vidare med oss, det är allt jag har att erbjuda... Vi kommer att bryta ihop, men låt oss göra det tillsammans. Några myror kommer alltid att vara där, oavsett om du är med oss eller inte... men om du är där blir vi lite, lite starkare...! Och vi behöver sannerligen all styrka vi kan få.